Orolig för min älskling

Igår när jag vaknade på morgonen så märkte jag direkt att Castors öga inte var som det borde vara. Han kisade hela tiden på höger öga, var röd och svullen, geggig, och så vidare. Blev förstås orolig redan då men vi bestämde oss för att avvakta till eftermiddagen och se om det blivit bättre. Det hade det och igår kväll såg det fint ut och Castor var precis lika tokig som vanligt.

Imorse hade det blivit sämre. Ögat var ännu rödare än tidigare och vid tio-tiden fick han en fullkomlig knäpp och rullade runt helt galen i fåtöljen och försökte gnugga ögat mot tyget. Jag ringde förstås veterinären som rådde oss att komma in så fort som möjligt. Så vid lunchtiden tog jag och Castor bussen ner till Roslagstulls djurklinik för att undersöka ögat närmare.

I väntrummet var Castor galen av frustration. En dobberman och en åtta veckor gammal australian cattledog satt en meter bort och han fick inte pussa på dem. I en hel kvart satt han och skrek, ylade och gnydde medan jag satt och kände mig generad över hans uppträdande. Sedan kom en fågelägare som tyckte att Castor var söt och hälsade på honom. Oj, vad glad han blev! Helt otroligt eftersom Castor i princip alltid är livrädd för nya människor men den här kvinnan skulle han pussa över hela ansiktet. Sedan blev också djurvårdaren och veterinären överösta av kärlek.

Veterinären kollade i Castors öga och sa genast att han fått en skada på hornhinnan vilket syns som en vitaktig fläck på ögat. Han visade mig dessutom skillnaden mellan pupillen på det friska och det skadade ögat. Det skadade ögat har bara en liten, liten pupillprick medan det andra är normalt. Det borde jag ha sett själv tidigare men jag skyller på att Castor har så mörka ögon. Antibiotika och isopto-atropin-droppar skrevs ut och vi ombads återkomma om fyra dagar för att kolla om det läker som det ska. Under hela undersökningen uppförde sig Castor som en stjärna. Blixtstilla, lugn och tyst. So far, so good.

Väl hemma fick Castor sin första droppe atropin-droppe och sedan ett knaprigt grisöra som belöning för sitt uppförande. Hans energi var på topp men försvann plötsligt fort och mammut frågade oroligt om han fått något i munnen eftersom han verkade irriterad där. Plötsligt började det SPRUTA ut saliv ur munnen! Det skummade som om han var rabiessmittad och Castor lämnade genast sitt goda grisöra. Först efter en halvtimme så har det slutat droppa vätska ur munnen och jag känner mig så orolig. Atropin-dropparna ska han ha varannan timme men om han får den här biverkningen så funkar det ju inte. Måste nog ringa vetrinären igen. Under tiden har min underbare kämpe somnat utmattad med sina mustascher blöta av saliv.

Dagens...

... Lättnad: Jag trodde först att Maria skulle hålla föredrag om anorexia men det visade sig att hon hade valt ett annat ämne. Stod inte ut med tanken på att ha henne stå där med sin jävla besserwisser-mentalitet och berätta allt om hur man är och tänker när man har anorexi.

... Skämt: Castor hoppar på mig och börjar jucka mot mitt ben. Papput utbrister "åh fan, är det han som är Hagamannen?"

... Glädje: Läkaren var inte alls lika hotfull idag eftersom jag ökat i vikt. Hurra, och jag behöver inte komma dit igen förrän om drygt två veckor!

... Äckligaste: Den gamla smörgåsen som Castor hittade utomhus och genast slukade där den låg i smutsen och regnet.

... Hjälte: Anna. För att hon inte ger upp och alltid är ett så bra stöd. Du är bäst!

Disträ

Jag hatar det fula ordet disträ men det är ändå vad som beskriver mig bäst just nu. Jag gick hem tidigare från skolan för att plugga till matteprovet imorgon men ingenting blir gjort ändå. Orkar inte med någonting för stunden trots att jag verkligen behöver ta tag i saker och ting.

Igår kväll kom jag hem från Köln, eller Cologne som man kan säga för att få det att låta mer exotiskt. Som en sammanfattning kan man säga att resan bestod av en jävla massa dötid. För att ta sig till Skavsta tog det en och en halv timme. För att flyga till Weeze tog det en och en halv timme. Att åka med bussen från Weeze till Köln tog två och en halv timme. Suck. I vilket fall som helst var det kul att träffa Nisse och se hur hans liv ser ut borta i Tyskland.

På lördagen så var vi uppe i Kölner-Domen; en av världens största kyrkor, och för att ta sig upp behövde vi gå i en slingrande, mörk, fuktig trappa som aldrig verkade ta slut. Utsikten från tornet var storslagen men jag vet inte riktigt om jag tycker att det var värt allt kravlande i trappan. Nisse visade oss sedan hans rum (det var ju... "rent"), hans favvoaffär "Foto-Gregor" (jag köpte ett Tamron-objektiv till min kommande kamera) och på kvällen var vi på bio och såg tyskdubbade "V wie Vendetta". Urkass film och det berodde inte på dubbningen.

Omställningen till sommartid glömdes självklart bort och det var en ren tillfällighet att vi inte missade flyget hem. Den dagen jag har tagit över världen så ska jag avveckla allt vad tidsändringar heter. Så det så.

Värt att notera:
- Nisse hittade ett par kvarglömda jeans på vårt hotellrum. Han var helt allvarligt inställd på att ta med sig dem men "tyvärr" var de tio storlekar för stora.
- Nisse utvecklar det tyska språket. "Scheissestiefel" kommer snart vara ett välkänt uttryck.
- Tyskland har helt vidrig mjölk som smakar smör. Papput och jag hade många, långa gräl som handlade om att jag vägrade dricka den.
- Det var 16 grader i Köln!!
- Es ist mir gelungen den Fehler zu entdecken... Bloggning är inget nytt. Egentligen har jag hållit på sedan jag gick i sexan -> varning!

Klotter am Dom

Aus dem Dom

Köpenhamn??

Fula rödtottssyskon

Jobbigt, jobbigt

Blir alldeles nedstämd av att det är så fruktansvärt mycket att göra. Hinner inte träffa vänner och har inte tid att träna med min hund. Imorgon åker jag iväg till Köln för att hälsa på Nisse, och papput tycker att jag är så flitig som tar med mig skolböckerna. Flitig? Det handlar ju för fan om överlevnad! Innan jag åker iväg imorgon är det prov i idrott och hälsa och inte har jag pluggat något. Packat har jag inte heller men det kanske är dags nu...

Veckans felskrivning

Jag skulle skriva till Calle Asker att jag har hoppat runt på kryckor hela helgen. Istället blev det "jag har hoppat runt på kyrkor". Haha, sånt hat känner jag faktiskt inte för kristendomen.

4-dagarshelgen blev ingen höjdare direkt. Det kryper i hela mig när jag tvingas sitta inomhus så här länge och inte finns det något att göra heller. Det enda goda det för med sig är att jag faktiskt har skrivit ett par sidor på historiearbetet. När jag upplyste papput om att man beräknar att cirka 10 miljoner människor dog i kung Leopolds Kongo så vägrade han tro mig. Det verkar som om ingen känner till vad som hände i Kongo överhuvudtaget. Hemskt.

Funderar på att anmäla Castor till inofficiell utställning i maj. Antagligen så kommer han vara århundradets mest ofokuserade hund och dessutom sågas för att han är så spinkig men det skulle vara kul att prova på i alla fall. Träna fritt följ länge, länge idag och Castor var med på noterna. Han är verkligen kontrasternas hund; ena stunden omöjlig, andra stunden kan han göra vad som helst.

Hemsk natt

Blä vilken vidrig natt jag hade! Tog två aspirin innan jag gick och la mig och lyckades faktiskt somna, trots smärtan. Vid ett-tiden på natten så vaknade jag igen och hade så ont att jag inte visste vad fan jag skulle ta mig till. Kunde inte sova och inte stödja på foten överhuvutaget. Kröp på alla fyra till toaletten och sen satte jag mig vid datorn. Castor smög upp och väckte mammut som kom till min räddning och gav mig mer aspirin. När solen äntligen gått upp så tog vi taxi till Sabbatsberg och röntgade foten. Inget brutet och inga sprickor, förvånande nog. Foten har "bara" klämts till rejält jävla mycket och nu hoppar jag runt på kryckor och gnäller över hur ont det gör. Kan inte gå ut med Castor och mammut jobbar så Olof och papput tar hand om honom, vilket går sådär. Vovven har varit rastlös som fasen hela dagen och gruffat på det mesta. Spårkursen är det bara att vinka adjö till för med den här foten kan jag inte gå i skog...

Varför sån OTUR?

Fan vilken kass dag. Hade ingen skola men fick börja med att åka iväg till Mariatorget och SCÄ:s nya lokaler. Det var skitigt och rörigt och hantverkare rusade fram och tillbaks i väntrummet. Läkaren var som vanligt försenad och vi fick vänta över en halvtimme innan han behagade visa sig. Alltid samma sak!! Väl inne så anmärkte han återigen på att jag har kalla händer, trots att jag kämpat med att försöka värma dem mot elementet innan vi gick in. Inte vill han lyssna när jag säger att jag alltid har varit kall-handad heller. Det är som att prata med en stenvägg. Sedan klagade han på min vikt, ökade min portionsstorlek och avslutade med att hota med dagvård om jag inte gått upp mer till nästa gång. Kände mig knappast på toppenhumör på hemvägen.

Vid lunchtid ringde Hanna (Jesper och Montys matte) och berättade att hon hade en tröja som hennes hundar växt ut och Castor kunde få överta. Jag och Castor är rätt lika på så sätt, alltså att vi båda har ärvt kläder från våra brorsor, haha. Åkte ner till Hotell Diplomat på eftermiddagen för att hämta tröjan på hennes arbete när jag var smart nog att kliva rakt ut i gatan vid Strandvägen. Hade fått för mig att bilarna skulle komma från min vänstra sida och tittade bara ditåt. En sekund senare blev jag rammad av en bil från höger och fick foten mosad under däcket. Trillade omkull och bilen fick backa för att jag skulle kunna komma loss. Var allmänt borta när bilägaren och några andra människor pratade med mig, gav mig deras nummer och så vidare.

I alla fall så gick jag lätt skakig vidare till hotellet med leriga byxor. Träffade Hanna och fick taxtröjan som är perfekt för min spinkräka. Medan jag stod där fick jag någon slags efter-chock och var nära att spy och svimma. Väldigt, väldigt obehaglig känsla men jag kom hem med bussen till slut och först då började jag känna av hur ont det faktiskt gör i foten.

Högra foten är nerblodad men jag tror inte att den har några inre skador. Kommer vara lugnt på nolltid. Värre är det med vänsterfoten som gör ondare och ondare för varje minut. Kan knappt stödja på den längre och knäet värker med. Tårna är inte brutna men jag misstänker att det är knas med något inuti foten. Sabbatsbergs röntgen stängde vid 4-tiden så om jag vill röntga idag måste jag sitta på Astrid Lindgrens barnsjukhus och vänta halva natten. Föredrar att åka till närsjukhuset imorgon bitti istället.

Frågan är hur det blir med söndagens spårkurs nu. Kommer bli så jävla ledsen om jag inte kan vara med. Klantskallen nummer ett, det är jag.

Tuffing?

Castor gör framsteg, helt klart. Var på väg till hissen med hunden okopplad efter att ha tränat lydnad i källaren när vi mötte vår mittemot-granne som också skulle åka upp. Castor tittade misstänksamt på honom men när jag glatt sa åt hunden att komma in i hissen så lydde han. Under vägen upp verkade han inte alls särskilt rädd, mest avvaktande och nyfiken. Och tyst. När grannen kom upp och öppnade sin dörr vaknade vakthunden till sist till liv och han förvandlades till en gruffig surhund. Well, well; för några månader sen hade han ju helt vägrat att kliva in i hissen med en främling så jag är positiv.

Jag har haft en rätt kass dag. Pallade inte att stanna kvar i skolan till klockan fem på grund av hemsk huvudvärk och trötthet. Gick hem efter lunchen och var duktig nog att läsa hela boken Kongospår under tiden jag borde ha varit i skolan. Jag är så fruktansvärt skoltrött och kan inte förstå alla treor som inte verkar glada över att ta studenten. Jag byter då gärna...

Underbara brorsa

Vidar kom över hit igår för att hämta en mikrofon som Erik hade liggandes på sitt rum (Erik åkte iväg till Götet i måndags). Vidar är den mest pratsamma människa jag någonsin träffat så självklart ställde han en massa frågor till mig och plötsligt började han snacka om hans och Eriks musikprojekt. Visst vet jag att Erik spelar gitarr men jag har alltid trott att han varit halvbra. Nu kom plötsligt Vidar och pratade om hur otroligt duktig min brorsa är och att de håller på att skriva låtar tillsammans. Erik spelar gitarr och Vidar sjunger. Jag blev väldigt förvånad av att höra allt det där.

Idag så fick jag mejl från Erik där han bifogade en av deras låtar och frågade hur det är med mig. Blev nästan tårögd av lycka. Det kanske låter konstigt men Erik och jag har haft så jävla dålig relation de senaste åren och att plötsligt få bevis på att han faktiskt bryr sig om mig... underbart. Musiken då? Jo, jag är riktigt impad. Hade ingen aning om att han är så musikalisk. Känner mig på toppenhumör och svenskprovet ligger äntligen bakom mig.

Gamla minnen

Det är läskigt vad enkelt hjärnan kopplar ihop vissa dofter med särskilda personer eller platser. Jag kan inte känna lukten av piprök utan att tänka på min morfar och farfar, inte vaniljparfym utan att tänka på Pernilla och just precis satt jag här och kände plötsligt hur Olof lyckats bränna rostbrödet lite grann. Min skalle vaknade till och plötsligt dök minnet av Fiskebäckskil upp. Min pappas familj hade en sommarstuga där och när jag var liten var vi där på somrarna. Vid frukostdags luktade det alltid halvbränt rostat bröd och vedträn. Jag blir alldeles nostalgisk. Men om någon frågat mig innan om hur det luktade på Fiskebäckskil så hade jag omöjligt kunnat svara. Det här ögonblicket väckte bara minnena till liv.

Första dagen efter sportlovet idag var helt vidrig. Kan sammanfatta den så här: Jag gick upp halv sju. Jag var i skolan. Jag kom hem 17:25. Jag åt middag. Jag var ute med hunden. Jag pluggade historia. Jag åt kvällsmat och nu sitter jag här. Snart ska jag ut med hunden igen och sen är det dags att sova. Den här skoltröttheten tar fan knäcken på mig.

Flum

Jag hjälpte Lena med att få igång DC igår och sen satt vi och laddade ner alla gamla låtar vi haft skoj med under tiden vi känt varandra (9 år?). Vet inte när jag skrattade så mycket senast. Några av de härliga bitarna var:

* Åh, en sån karl - Lill Lindfors
* I've been looking for freedom - David Hasselhoff
* Sommar i Sverige - Sven-Ingvars
* Var ska vi sova i natt - Perikles
* Tio budorden - Feven
* What's new pussycat - Tom Jones
* Baywatch-låten vad den nu heter...

Proppa in i din iPod, öu jää!!

Så kallat lov

Det är ju på lovet som man ska passa på att göra allt man längtat efter, speciellt om man inte fick något jullov. Trots det går dagarna bara förbi utan att det händer något särskilt alls. Jag läser i boken "Kung Leopolds Vålnad" om kolonisationen av Kongo (underlag för historieuppsatsen) och jag tar hand om hunden. Men tråkigt har jag egentligen inte. Det är rätt trivsamt att ha det så här och Castor verkar hålla med. På senaste tiden har han blivit mycket mer kärvänlig och gosig av sig. Inatt skulle han ligga nära, nära och lägga sitt huvud mot mitt och dessutom ligga under täcket. Gosepilt.

Många hundägare borde få en riktig känga. Det finns så jävla många idioter som har hund tyvärr vilket väl inte är något nytt. Igår gick jag med Castor längs Kungsholms strand när det helt plötsligt kom en lösspringande border collie bakifrån och kastade sig över min hund som förvånad föll omkull. Inget aggressivt överfall utan den var bara leksugen och självklart var Castor med på noterna eftersom han älskar alla hundar. I vilket fall som helst så blev jag så jävla förbannad att jag inte visste vad jag skulle göra. När jag tittade bakom mig fick jag se hundens ägare, 50 meter bort, som inte gjorde den minsta ansats till att hindra sin hund. Kul för henne om Castor hade varit en 50-kilos surhund som blev förbannad på alla hundar han såg.

Men, men, det finns mer intelligenta hundägare också. Hade jättekul i rastgården idag med alla supertrevliga hundar och deras lika trevliga ägare. Mest underbar var en liten borde collie-blandning som var nära att fälla mig till marken när den överöste mig med pussar. Dessutom lekte Castor med världens lufsigaste, snällaste golden, papillon-tiken Topsy (den första hund han träffade i stan), en jämnårig cocker spaniel och en 3-månaders new foundlandsvalp. Nallebjörn! Som vanligt var Castor den gladaste och studsigaste hunden med mest energi. Han vågade till och med ta kontakt med en annan hundägare (wow!).

På nåt sätt ska jag nog lyckas övertala mammut om att jag behöver en till hund till nästa sommar. Hur ska man kunna nöja sig med en?

Världens vackraste