Orolig för min älskling

Igår när jag vaknade på morgonen så märkte jag direkt att Castors öga inte var som det borde vara. Han kisade hela tiden på höger öga, var röd och svullen, geggig, och så vidare. Blev förstås orolig redan då men vi bestämde oss för att avvakta till eftermiddagen och se om det blivit bättre. Det hade det och igår kväll såg det fint ut och Castor var precis lika tokig som vanligt.

Imorse hade det blivit sämre. Ögat var ännu rödare än tidigare och vid tio-tiden fick han en fullkomlig knäpp och rullade runt helt galen i fåtöljen och försökte gnugga ögat mot tyget. Jag ringde förstås veterinären som rådde oss att komma in så fort som möjligt. Så vid lunchtiden tog jag och Castor bussen ner till Roslagstulls djurklinik för att undersöka ögat närmare.

I väntrummet var Castor galen av frustration. En dobberman och en åtta veckor gammal australian cattledog satt en meter bort och han fick inte pussa på dem. I en hel kvart satt han och skrek, ylade och gnydde medan jag satt och kände mig generad över hans uppträdande. Sedan kom en fågelägare som tyckte att Castor var söt och hälsade på honom. Oj, vad glad han blev! Helt otroligt eftersom Castor i princip alltid är livrädd för nya människor men den här kvinnan skulle han pussa över hela ansiktet. Sedan blev också djurvårdaren och veterinären överösta av kärlek.

Veterinären kollade i Castors öga och sa genast att han fått en skada på hornhinnan vilket syns som en vitaktig fläck på ögat. Han visade mig dessutom skillnaden mellan pupillen på det friska och det skadade ögat. Det skadade ögat har bara en liten, liten pupillprick medan det andra är normalt. Det borde jag ha sett själv tidigare men jag skyller på att Castor har så mörka ögon. Antibiotika och isopto-atropin-droppar skrevs ut och vi ombads återkomma om fyra dagar för att kolla om det läker som det ska. Under hela undersökningen uppförde sig Castor som en stjärna. Blixtstilla, lugn och tyst. So far, so good.

Väl hemma fick Castor sin första droppe atropin-droppe och sedan ett knaprigt grisöra som belöning för sitt uppförande. Hans energi var på topp men försvann plötsligt fort och mammut frågade oroligt om han fått något i munnen eftersom han verkade irriterad där. Plötsligt började det SPRUTA ut saliv ur munnen! Det skummade som om han var rabiessmittad och Castor lämnade genast sitt goda grisöra. Först efter en halvtimme så har det slutat droppa vätska ur munnen och jag känner mig så orolig. Atropin-dropparna ska han ha varannan timme men om han får den här biverkningen så funkar det ju inte. Måste nog ringa vetrinären igen. Under tiden har min underbare kämpe somnat utmattad med sina mustascher blöta av saliv.