Jag är ledsen

Det spelar ingen roll vad jag gör. Känner mig jämt så jävla elak och bitchig och självisk och vad har jag egentligen att försvara mig med? "Det finns de som är värre"? Ber om ursäkt en miljard gånger till alla som har haft med mig att göra. Jag lovar, jag menar absolut inget illa. Innerst inne är jag rätt snäll... tror jag.

Och för att genast slå sönder den teorin kan jag ju ta chansen och få ur min frustration när det gäller en viss människa. Självgodhet är mänskligt och jag är helt säker på att varenda person är lite av en besserwisser när det kommer till kritan. Men några ligger ju så att säga på en högre nivå än andra. Hos vissa är det charmigt eftersom de sällan är 100 procent allvarliga utan jämt pratar med en ironisk, skämtsam röst. Ett exempel på det är Robin som kan reta mig till vansinne ibland men som jag tycker väldigt mycket om ändå. Den andra typen av besserwisser har absolut noll humor och är den drygaste sortens människa man kan möta. De verkar jämt övertygade om att de står 100 våningar av slingrande trappor över en och att man inte är värd luften man andas. Följande situation är hämtad ur verkligheten:

Person A talar ett språk flytande eftersom hon är uppväxt med det. Person B och besserwissern har studerat samma språk under några år och kan hjälpligt ta sig fram med det. Under ett samtal uppstår en diskussion mellan person B och besserwissern om en viss grammatisk svårighet. Person B är smart nog att fråga person A som genast berättar hur problemet ska lösas. Detta kan inte besserwissern acceptera utan höjer genast rösten och förkunnar att person A har fullkomligt fel. Själv vet hon däremot exakt hur det ska vara.

Så fick jag ur mig det också. Dagen får väl betraktas som hyfsad. Jag tycker verkligen om vår mattelärare som är så himla snäll och duktig på att förklara så att man förstår. Har hopp om att provet på tisdag kommer gå okej men för säker ska man inte vara. Blir nog tyvärr mycket pluggande i helgen, eller snarare, en jävla massa ångest över att man inte pluggar. Har latinprov på måndag och mina kunskaper är för tillfället ytterst bristande. Sitter bara och är irriterad på alla lektioner för att jag inte förstår och vägrar ta in något i min skalle.

Imorgon är jag ledig och ska tillbringa min tid med att gå omkring och frysa på Kungsholmen medan min vovve är hos hundfrisören och får ögonbrynen bortryckta. Det är sjukt att hans frisörbehandling kostar mer än min fastän jag går hos en relativt dyr frisörsalong (mammut har alltid betalat, ähum). Tydligen ska vår klass i framtiden ha alla fredagar fria. Jag och Hannali ska försöka hitta jobb nästa vecka så vi kan utnyttja chansen. Hon arbetar visserligen redan på Max men där verkar de ju till och med virrigare än min lillebror.

Jag kommer äta ihjäl mig på frukt en ful dag.

Framtidshopp

Hade ett långt samtal med SYO-konsulenten idag och fick chans att babbla på med alla tusentals frågor jag har om mina fortsatta studier. Visserligen kunde hon inte svara på alla men det gav mig ändå så mycket att prata med henne. Först funderade hon på om hon skulle placera mig i N2C istället eftersom jag går helt "fel" linje men sen kom vi båda överrens om att det är bäst att fortsätta som det är. Istället kan jag läsa in de naturvetenskapliga ämnena under ett basår på universitetet innan jag söker vidare till veterinärstudier. Det bästa av allt var när hon förklarade att basåret endast ger behörighet och att jag alltså inte får några betyg där som räknas ihop med gymnasiebetygen. Det jag söker på senare är alltså bara mina betyg från samhällslinjen. Jag var nära på att kasta mig runt halsen på människan och grina av lättnad. Önskar att gymnasiet kunde ta slut nu. SYO sa för övrigt nåt om mig idag som jag nog aldrig hört från nån annan:
"Det är väldigt vilken framåtanda du har".

Nu ska jag lyssna på Blur som jag försöker hypnotisera mig själv att gilla.

Vet inte vem i familjen som gav upphov till kylskåpspoesin på bilden men vackert är det.

Softball

Papput har köpt en begagnad Baby Jogger-vagn som han ska kunna lasta med vatten och annat nödvändigt när han springer genom USA. Självklart måste denna fantastiska skapelse ha ett namn.
Papput: "Mamma ville inte gå med på att jag kallar vagnen för Sophia. Hon säger att hon inte är nån gammal kärra".

Dagens olösliga fråga är: Hur fan kan man hitta på ett spel med en stenhård jävla boll som alla får i skallen och sedan kalla det för softball? Helt jävla obegripligt och jag kan lägga till softball på min lista över sporter som inte passar för mig. Verkar inte riktigt som jag är skapt till något annat än att springa längre distanser.

Castor har tappat en mjölktand. Snart kommer han se ut som en söt förstaklassare med gluggar i hela käften. För övrigt bet han Anna i fejset idag när han blev sur. Tro inte att min hund är aggressiv av sig men min syster får fan skylla sig själv när hon aldrig lämnar honom ifred. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger åt henne att Castor inte vill leka när han springer iväg, morrar och gömmer sig men hon verkar ju inte förstå. Min hund tycker inte om många människor. Tur att jag är hans favvo. För övrigt, läs vad Yrsa Stenius skriver om taxar i Aftonbladet. Det var det klockrenaste jag sett hittills idag.

Typiskt måndagar

Jag har verkligen extremt svårt för att sova längre än jag är van vid. Min kropp verkar ha en klocka inom sig som senast kvart i sju på morgonen säger till mig att nu är det dags att gå upp och jag kan inte annat än lyda. Imorse däremot lyckades jag stå emot. Klockan gick igång kvart i sju men min tröga hjärna tänkte "äsch, orka, jag är ledig ju", stängde av klockan och, hör och häpna, somnade om. Sammanfattningsvis lyckades jag alltså äntligen sova längre med enda haken att jag faktiskt skulle upp kvart i sju. Försov mig 40 minuter men på nåt sätt kom jag ändå i tid till skolan.

Av någon jävla anledning så har skolsyster bokat in mig för hälsokontroll på fredag klockan nio. Ronia och Caroline fick också brev om tider men annars så var det ingen annan i klassen. Självklart kunde inte människan vara hänsynsfull nog att kolla upp vårt schema. På fredag är vi lediga och om hon på allvar tror att jag tänker gå dit för att hon ska kunna ojja sig över mitt hälsoläge så tror hon fel. Stick och häng dig.

Borde plugga matte men orkar inte ens öppna boken eftersom jag ändå inte förstår något. Ibland undrar jag varför folk jämt får för sig att jag är duktig på matematik och andra logiska grejer. Dessutom har jag fått höra av olika lärare under min skoltid att jag är duktig på att skriva. Om jag vore någon annan kanske jag skulle känna mig glad för det och slicka i mig berömmet. Tyvärr är jag Sigrid och min enda tanke blir bara "jaha, men spelar roll, det finns tusentals andra som är bättre". Jag har en fruktansvärd loser-attityd som kommer se till att jag aldrig lyckas med någonting.

För att inte allt ska sluta så negativt och surt... ni kanske trodde att valpar blir mindre söta ju äldre de blir men knappast. Castor har börjat med att visa sig tuff ibland genom att lyfta på benet när han pinkar. Tyvärr går det inte så bra. Han snubblar till, lyfter fel ben och ser oerhört förvånad ut, som han tänker "men vad fan är det jag håller på med egentligen?" Han är bedårande, den grabben.

Medeltid

Historia är ett rätt så intressant ämne. Att få inblick i hur ens förfäder levde för över tusen år sedan är spännande och lär oss säkert mycket om hur vi ska handla i dagens situationer. Men, men... om man har i läxa över helgen att lära sig hela medeltiden-avsnittet för att genomgå ett elddop på måndagen... så dör entusiasmen LITE grann. Men jag har läst alla sidorna fastän mitt huvud snurrar och mina ögonlock vill trilla ihop och fast min lillebror suttit i samma rum och tittat på nåt så värdelöst som Nickelodeon. Denna TV-kanal verkar ha som ända uppgift att ge Brittans lillasyster tid i rampljuset och låta oss andra bli plågade av hennes jävla röst. Ungen är för övrigt så äckligt lik sin storasyster att jag funderar på om det är aliens som har klonat henne för att utplåna jordens befolkning på snabbast möjliga tid. Fan vad bitter jag är men sån blir man om man tvingas ägna all sin lediga tid åt idiotiska uppgifter. Inte verkar det bli bättre de kommande veckorna heller. På onsdag är vi lediga men då måste jag ändå till skolan för att träffa SYO. På fredag är vi lediga men då måste jag till hundfrissan och få Castor trimmad. Nästa lediga fredag som vi har ska jag till läkaren. Fan också. Nu är det middag och jag kommer bli nerhackad av alla igen.

Anna försvunnen

Det är ju sant att man inte har nån jävla aning om vad man har innan det är borta. Idag försvann min lillasyster när hon gått iväg för att cykla på skolgården. Papput började bli orolig när hon aldrig kom hem och han gick iväg för att leta. Senare kom han tillbaks och var helt förtvivlad av oro för att han inte hittat henne och jag följde med ut. Pappa var på väg att ringa polisen och anmäla henne försvunnen när vi började irra runt och titta efter några spår. Sa knappt ett ljud själv och verkade nog väldigt lugn på utsidan men i varje buske tyckte jag mig se min systers sönderstyckade kropp. Men, slutet gott, allting gott. Det visade sig att hon gått upp till Solvändan istället och varit där och lekt hela tiden. Aldrig sett papput så lättad förut men Anna själv verkade inte lika berörd:
"Så kommer jag få en mobil nu?"

Hade ett väldigt bra och långt samtal med Lena på ett café igår. Tack Gud för att jag känner henne och tack för att min syster mår bra och tack för att det finns så mycket vackert här i världen.

Lögnaren

Varför får jag hela tiden intrycket av att alla tror att jag ljuger? Var hos läkaren hela morgonen imorse och kom sent till psykologilektionen. När jag berättade det för vår "übertrevliga" lärare så ger hon mig en fullkomligt mördande blick och snäser "jaha ja. Å vilken grupp är du i då?"
"Eh, jag jobbar med Karolina och Ellen", försökte jag snällt och la till ett litet leende. Åsas lätt översminkade ögon borrade sig in i mina. "Jaha, å varför sätter du dig inte å jobbar med dom då?!"

Läkarbesöket blev allvarligt och fastän jag försöker skämta bort det med mina kompisar så är det väl dags att inse att det är på riktigt. Tyvärr förstår inte mina föräldrar själva problemet utan förenklar allt genom att bara vilja lösa konsekvenserna. Har fått en remiss för att få specialisthjälp men vet inte riktigt vad det kommer att betyda. Vet inte ens vad jag vill men orkar inte ens fundera på det längre.

Erik är hemma över helgen och fast jag blir nedstämd varje gång jag märker hur liten vår familj börjar bli så irriterar han mig nåt oerhört. Orkar inte ha massa folk i huset och får lägga band på mig själv varje gång han behandlar min lillvovve "fel". Tänk vad hemsk jag skulle vara som morsa. Pappan till barnet skulle ju aldrig ens få byta blöjor.

Nu ska jag gå och titta på alla TV-program som jag spelat in under veckan för att jag aldrig har någon tid. Ci vediamo!

Aha

Avslutning på valpkursen idag.
Evelina (kursledaren): Ett tips är att leta rätt på sin hundras klubb för de ordnar jämt massa aktiviteter och träffar och roliga saker.
Jag: Jo, jag har varit inne och kollat på Taxklubbens hemsida men alla deras aktiviteter verkar ju handla om jakt och det är jag väl inte så jätteintresserad av...
Evelina: Men vet du, viltspår borde du och Castor pröva. Det skulle ni båda tycka var svinkul!

Kanske är det så att man ska haka på såna aktiviteter som känns helt orimliga för en. Vem vet, det mesta är ju faktiskt värt att pröva. Förlåt, jag vet att jag är vegetarian och borde hoppa högt av fasa.

Löpning

Allt snurrar så fort och jag har inte tid med nånting längre känns det som men istället lär man sig ju att uppskatta de små sakerna.

Tio vardagliga grejer som gör mig glad:
1. Travis video till Sing
2. Att mötas av en överlycklig, studsig hundvalp
3. Att sjunka ner och vila tillsammans med en stor kopp kaffe
4. Att titta på kläder i modeaffärer
5. Saftiga, gröna äpplen
6. Att gå hem över S:t Eriksbron när det är sådär halvkallt, halvblåsigt, halvsoligt och mitt huvud känns klart, jag har bra musik i lurarna och det inte är så extremt mycket barnvagnar ute
7. Att få en kram
8. När någon ringer och vill tala med mig
9. Att springa och känna att man är totalt oslagbar och man skulle kunna fortsätta kuta i all evighet utan att stanna
10. Tidningsutdelarens godmorgon-leende

Vaknade till tonerna av The Great Gig In The Sky (Pink Floyd) i morse. Rätt soft uppvakningsmusik och jag visste på nåt sätt att dagen inte kunde vara fullkomligt körd i alla fall. Castor var så där underbart morgonsöt och det gjorde ont att behöva lämna honom hemma. Önskar att man fick ta med sig hundar i skolan. Inte för att han är känd för att vara speciellt tyst men ändå...

På gympan skulle vi springa i Rålis och jag fick panik eftersom det var nästan två månader sen jag löptränade nu. Alla blev försedda med pulsmätare runt bröstet och ombedda att springa tre km "efter sin puls, inte efter tiden". Innan vi körde igång var min puls så låg att jag började undra om jag levde eller inte men det ändrades sen. Kändes underbart att få springa igen. Visst var man lite ringrostig men jag blev ändå inte det minsta trött och sprang aldrig på max. Kom först i mål i klassen. Wehoo, vad dryg jag är. Stefan blev imponerad och sa att jag var duktig.

Det enda fläcken den här dagen var väl mitt återbesök med skolkuratorn. Tyckte allt gick relativt smärtfritt men sen började hon självklart mala på om att jag gått ner i vikt. Egentligen är det sjukt att jag får så många kommentarer om det fastän jag själv inte kan se den minsta skillnad. Kände mig korkad och ful men lyckades försäkra henne om att allt var okej. Nu ska vi inte träffas på några månader och det känns skönt. Hon är otroligt snäll men det är bara att erkänna att jag inte är den typen som öppnar upp mitt hjärta totalt för en okänd människa.

Hannalis lilla underbara burmakatt Cleo är död. Hon blev överkörd när hon var ute och sprang i sina hemkvarter och kommer saknas av många, inte minst av mig. Vila i frid lilla kissekatt.

Världens härskare

Tro mig, jag försöker verkligen. Jag krälar och springer och väntar och gör mig till men ändå är det fullkomligt omöjligt att fånga Castors själ på bild. Och när jag äntligen tror att jag har fått till en okej bild så visar det sig att den är suddig. Fan också, ridå. Visar ändå i brist på annat. Taxar brukar vanligtvis inte ses i grodperspektiv så...


Allt är rätt trist. Kan fortfarande inte lyssna på musik på datorn eftersom sladden är avtuggad och jag sitter och tycker synd om mig själv för att jag inte kan få höra hur Sigur Rós låter. Huset är i kaos och tömt på varor som vanligt när mammut är bortrest. Jag undrar hur papput skulle klara sig om hon inte fanns. Han i sin tur går runt och pratar om att han ska springa genom USA väst-öst nästa vår och jag orkar inte lyssna. Biten om att vi alla skulle bli nedbjudna för att möta honom efter halva vägen låter rätt okej men annars... jag är trött på honom och hans besatthet. Frågar honom hur han ska betala resan för sju personer och dessutom kunna vara ledig från arbetet så länge men det bekymrar honom inte. Han tror dessutom att han verkligen har chans att ta hem Stora Journalistpriset som årets förnyare för sin blogg. Vill inte klanka ner på honom men jag tvivlar ju. Mina pappa skulle bli lycklig om han fick sluta arbeta, flytta till bushen i USA och inte bry sig om nåt annat än sin löpning. Igår passade han på att ge mig ett levnadsråd:

"Gift dig rikt eller vinn på lotto så du slipper jobba. Det finns så många viktigpettrar som tror att livet handlar om att visa sig kompetent på arbetet men de har fel. För att förverkliga sig själv måste man följa sina drömmar..."

Visst, det låter vettigt på sätt och vis men han är verkligen duktig på att förenkla grejer.

Irritation

Jag är verkligen en sur jävla otrevlig bitch. Ingenting som någon annan gör är rätt utan jag gnäller och skäller på alla i min närhet hela tiden, särskilt på min lillasyster. Vet att hon inte förstår saker lika bra som vi andra men jag kan bara inte låta bli. Hon driver mig till vansinne när hon aldrig lämnar Castor ensam och jämt går och småäter och leker patetisk på sin skateboard. Jag är så trött och yr i skallen. Dessutom är jag världens mest misslyckade när det gäller matlagning. Skulle koka ett näringsrikt ägg till lunch men det slutade med att spisen pep som besatt, Castor skällde så öronen värkte, ägg brände fast på plattan, vattnet kokade över och jag till slut tappade det halvkokta ägget på köksmattan som blev gul. Blev sur och åt en nektarin istället.

I natt drömde jag att Castor dog. Han var ute och körde bil i korsningen mellan S:t Eriksgatan och Karlbergsvägen när han tappade kontrollen och kraschade rakt in i bilarna i motsatt riktning. Vred mig och svettades i sömnen av ångest. Allt var mitt fel. Jag visste ju att han inte kunde köra själv än, varför släppte jag iväg honom? Vilken lättnad att vakna upp och höra hans lätta snarkningar.

Uteliggare

Det där om att man borde ha stannat i sängen vissa dagar stämmer verkligen. Hade sovmorgon i morse, vaknade upp vid åtta och var på helt okej humör. Sminkade mig lite, klädde på mig hastigt och sa till lillebror att "jag går bara ut med Castor". Fick ett "uhuuum" till svar och gick ut för en morgonpromenad. När jag återvände var klockan runt nio och jag frös som en gris eftersom jag bara hade en tunn kofta på mig och det dessutom börjat regna. Både jag och hunden längtade otroligt efter att få komma in i värmen och äta frukost när vi möttes av en dörr. Som var låst. Försökte ta mig samman medan faktumet sakta sjönk in: jag var utlåst, skolan började om en timme, jag hade inte ätit sen klockan fyra föregående eftermiddag, jag hade knappt några kläder på mig, jag var telefonlös och jag hade min hundvalp med mig. Fick damp och började plinga ilsket på dörren i desperat förhoppning att... ja, vad? Att marsvinen skulle komma och öppna åt mig? Castor la huvudet på sned och undrade varför i helvete vi inte gick in istället för att sitta i det kalla trapphuset medan jag sjönk ner på golvet och försökte komma på vad jag skulle göra. Alternativ efter alternativ sållades bort eftersom jag var totalt uppbunden med vovven, pank och ensam. Papput skulle inte komma hem förrän vid ett. Bönade och bad till slut min hatade granne om att få låna telefonen medan hon hade bråttom som fan och var på väg att springa till sitt jobb. Slog numret till papputs arbete men möttes bara av den där jävla äckliga, överpositiva rösten som jämt förkunnar: "Vääälkommen till Svenska Dagbladet. Personen Ni söker svarar inte..."

Insåg att jag inte kunde sitta fyra timmar och stirra i väggen utan tog med Castor ut i Karlberg där han rusade runt glatt medan jag satt i fosterställning med händerna i knävecken och nästan grinade av kyla. Till sist stod jag inte ut längre utan återvände "hem" och satte mig ner i den extremt obekväma barnvagnen som brukar användas när papput storhandlar. Och där satt jag. Slumrade visst till en liten stund men värken i ryggen höll mig mestadels vaken och jag väntade och väntade och väntade. I såna lägen lär man sig verkligen att uppskatta det liv man faktiskt lever i vanliga fall. När man kikar in i brevinkastet och får en glimt av sitt hem som man inte kan nå så förstår man verkligen att man älskar det. Önskade så gärna att jag haft NÅGONTING att sysselsätta mig med i trapphuset. Saker som jag aldrig skulle göra annars kändes som värsta drömunderhållningarna. Tänk att få lägga ett Bamse-pussel... tänk att få sortera kryddorna i bokstavsordning... tänk att få skura golvet...

Klockan ett stannade hissen äntligen på min våning och papput klev ut. Vid det laget kände jag mig mer död än levande och jag höll på att få ett utbrott när han aldrig öppnade dörrren utan stod och gapade bara.

Det är min namnsdag idag. Jippi, vad kul jag har fått ha. Blev inte bättre av att läsa ett sms från Lena där hon skrev att "jag e ledig idag". Jag hade kunnat gå och ringa på hos henne men hade inte haft en tanke på att hon kanske skulle kunna vara hemma. Faan. Tog till slut och släpade mig iväg till skolan i spöregnet för att inte missa den sista lektionen på dagen (engelskan och svenskan var ju ur räckhåll). Drabbades av dampryck och pladdrade hela matten vilket inte direkt är vanligt när det gäller mig men man blir väl så när man hålls isolerad från sitt liv. Jag är trött och sur på att pappa jämt skyller Castors olyckor på mig och nu ska jag sluta skriva. Adjöss.

Njae

Hannali löser korsord.
"Samlar bin? Det är nektariner va?"

Har missat tre lektioner idag på grund av min hund men det är värt det. Satan vad jag älskar honom och det är så härligt att se hur mycket han har utvecklats på hundkursen. Han blir tuffare för varje gång och kan nu gå fram till de andra människorna och hälsa. Jag tappade faktiskt inte ens humöret när han stannade upp mitt i vimlet på S:t Eriksgatan, hade världens diarré och jag lyckades smeta in mina egna händer i geggan. Jag kanske har nerverna för att bli veterinär i alla fall...

Men blä

Vissa dagar vill man verkligen bara snabbspola och sedan glömma bort. Inte så smart att skriva ner vad som hänt då va? Jag kommer minnas det för evigt men kanske kan jag skratta åt mina "problem" i framtiden.

Igår kväll kom jag hem glad efter att ha varit på Djurgården - Malmö. Djurgården krossade gröthalsarna med 2-0 och leder nu allsvenskan med 3 poäng. Elanga måste vara fotbollsvärldens största idiot. Om han inte visste det själv så lär han väl inte ha undgått att hela arenan buade varje gång han rörde bollen och förföljde honom med "Slår sin fru, inför sina barn, bort med Elanga från fotbollsplan". Åh vad jag älskar att håna motståndare och vad jag älskar glädjefnattet som uppstår när ens lag gör ett viktigt mål. Hela klacken typ trillar över varandra, alla skriker och tappar kontrollen. Ibland kan det göra ont men just då bryr man sig inte det minsta.

När jag skulle sova förblev jag vaken en halv evighet eftersom min kära hund låg och tuggade på ett av benen till sängen. Eftersom jag var trött som fan och dessutom frös som en gris orkade jag inte klättra ner och skälla på honom så jag låg där och lyssnade på det gnagande ljudet i timmar. Till slut förlorade jag medvetandet men blev väckt av radion halv sju på morgonen. Det bästa sättet man kan starta dagen på är förstås att ta tempen på en hundvalp. Valpkursledaren har gett oss i läxa att kolla hundens temp när den är frisk och nyvaken för att man ska veta hur mycket feber den har i framtiden. Efter att ha varit en duktig elev så undrar jag om det är ett dåligt skämt och om ledaren sitter där hemma och garvar vid tanken. När man tar tempen på en hund så trycker man upp en termometer i analen på den som ska vara inne i tre minuter. Vem i helvete tror att någon varelse vill ha en sticka uppkörd i röven det första som händer när man vaknar? Jag klarade kanske 30 sekunder innan han besegrat mig men whatever. 38,0 är hans normaltemp, punkt slut.

Efter den perfekta starten skulle man till skolan för att ha mattelektion. Funderade redan då på att gå hem igen eftersom jag var så jävla trött, frusen och på dåligt humör. Robin hade mage att ställa en miljard frågor om hur jag kommit fram till olika lösningar men jag kan ju aldrig svara på sånt. Sen var det gympa och Stefan/Satan var inte där så vi hade "vikarie" vilket innebar att den andra klassens gympalärare skulle ha koll på oss samtidigt som sin egen klass. I princip kunde vi alltså göra precis vad vi ville eftersom han sket fullständigt i oss. Funderade lite på att joina gänget som spelade volleyboll fastän jag suger så obeskrivligt på det men sen lackade jag fullkomligt på grund av Maria. Ska inte kasta sten i glashus men FAN vad trött jag är på hennes skitsnack om folk. Gick och bytte om igen i omklädningsrummet där det typ var minusgrader. Lyckades hitta Anna i kafeterian och satte mig med henne och pluggade lite historia. Lunchen var bara flottig pasta med ostsås. Isch. Kunde haft en bättre uppladdning inför det muntliga historiaprovet. Lars Cederholm pepprade oss med frågor och jag fick aldrig nån riktig chans att visa vad jag kunde eftersom alla andra babblade på i evigheter och han ignorerade mig. Efter det var jag så trött att jag inte kunde tänka längre men då skulle vi ju ha latin och behövde lyssna på Evas gapande en hel timme. Hon är en bra lärare men ibland blir det bara för mycket, särskilt om hennes föreläsning handlar om nåt så tråkigt som tredje deklinationens i-stam. Flydde hem så fort som möjligt.

Träffades i alla fall av en glad hund när jag kom hem och det är väl något positivt. Imorgon ska jag skolka halva dagen för att vara hemma med honom (annars skulle han behöva vara ensam sju timmar).

SYO tycker visst att hon har något att berätta för mig. Fick mejl precis: "Sigrid, vi måste ses!" Kanske ställde lite väl många invecklade frågor i mitt senaste brev.

Varför ödslar jag min tid på det här sättet? Mu...

Jävla kärlek

Sitter länge och studerar hans bild som ligger framför mig på bordet. De genomträngande blå ögonen blänker och får mig att känna att jag skulle kunna anförtro honom precis vad som helst för jag vet att han inte skulle sprida det vidare. Leendet är så äkta, trots att han visar nästan alla tänder ser han inte ut som nån falsk Kajsa Bergkvist i en V6-reklam. Näsan är så perfekt formad, ögonbrynen så sorgsna och vackra. Skulle vilja röra vid hans mörkblonda hår som ser så mjukt ut men det är som sagt var bara ett foto, en stillbild av verkligheten. Jag försöker skärpa till mig men kan inte hindra att tårarna fyller mina ögon. Tänk om han visste. Tänk om jag kunde berätta sanningen för honom, hur det stora jacket som startade allt kom till. Antagligen skulle han bli rädd och ringa polisen eller nåt liknande. Och alla säger att det inte är äkta kärlek, att jag ska sluta fåna mig och börja leva i verkligheten. Men om det inte är äkta, varför gör det då så inihelvetes ont?

De tomma medicinhylsorna visar mig hur många dagar det är kvar tills mammut kommer hem från sin Europa-resa. Ronia sa att hon hatar folk som är "mammiga". Jag är nog inte särkilt mammig av mig men säkert är jag fel i det avseendet med.

Ju mer de tjatar desto mer kämpar jag emot. På sätt och vis har de nog rätt och jag kanske är helt störd som inte lyssnar bättre men är det mitt fel? Jag vill ju för fan inte ha det så här. Ni vet vilka krav jag har på mig själv och vad jag strävar efter så sluta beskyll mig.

Och så får man den där blicken och alla problem verkar så triviala för en stund.

Hoppsan

Jag låter trött blicken vandra över raderna i historieboken. Läsandet har redan pågått alldeles för länge och jag är sakta på väg in i en medvetslös dvala när jag plötsligt hoppar till.
"Familjefadern var deras patronus och hade lovat dem hjälp och beskydd i utbyte mot deras stöd, till exempel genom att de röstade på honom i folkförsamlingen eller spöade upp hans motståndare på gatan."
Visst är det trevligt med vardagligt språk i skrift men ibland känns det jävligt malplacerat.

Alla ska bada

Fan vad jag hatar skitsnack. Egentligen antar jag att varenda människa som jag känner någon gång har snackat skit om mig bakom min rygg men så länge jag inte vet om det så skadar det mig ju inte. Det värsta är när man får höra talas om det från någon annan och inser att det säkert bara var en bråkdel av vad som sagts. Det finns en tjej som jag känner rätt bra, vi var på väg att bli rätt nära vänner men sen berättade en annan vän om vad hon sagt och nu kan jag inte stå ut med henne. Så fort hon tar kontakt med mig så muttrar jag och går typ. Jag är en bitter jävel men jag är så trött på att bli sårad.

Idag var jag och Hannali på ett badhus ute i Sundbyberg för att göra något på idrottsdagen. Några småtjejer i 12-årsåldern snackade skit om mig när jag var inne i bastun och de trodde att jag inte kunde höra. Fick en höra en massa kommentarer om hur mager jag är. Gjorde ont. Vattnet i bassängen var så jävla svinigt kallt och jag skäms för att jag tvingade Hannali betala inträde på badhuset när jag ändå bara gnällde och höll armarna om min frysande kropp. Till sist hamnade vi i babybassängen som var varm men tyvärr var vattendjupet bara på 15 cm ungefär. Jag trodde att jag skulle börja grina av kylan men jag lyckades stå ut och fick min belöning när vi gick in i bastun.

Min vovve skulle aldrig snacka skit om mig, det är ett som är säkert. Länge leve Castor, världens vackraste och bästaste tax. Igår såg han till att jag kunde få till det med en människa av manligt kön. Synd bara att personen i fråga var medelålders, halvfull och hette Lasse. Om jag får några problem "whatsoever" så ska jag komma ner till puben på Norrbackagatan och fråga efter honom för där sitter han oftast tydligen. Ja, det dröjer väl fan inte länge innan jag faktiskt blir såpass desperat.

Det kanske inte verkar så men jag är på relativt gott humör. Det är helg, jag har en stor kopp kaffe framför mig, Castor stampar med sina enorma valptassar i golvet och jag lyckas uppskatta musik igen. Manic Street Preachers rackade alltid ner på sin Gold Against The Soul-platta för att bandets själ skulle ha gått förlorad i den (vad fan säger de isåfall om typ This Is My Truth Tell Me Yours eller nån annan av deras skitskivor). Men det spelar ingen roll för musiken är så jävla vacker och Richey Edwards och Nicky Wire måste vara världshistoriens bästa sångtextskrivare. Kan ännu knappt lyssna på sånger som Roses In The Hospital utan att börja grina. Det finns mer själ i den plattan än något annat nyproducerat bajs.

Önskar att jag kunde fixa allas problem men jag vet inte hur. Det gör så ont att se folk må dåligt. Kramar till alla.

Lurad

Jag trodde att hon var annorlunda. Jag trodde att vi två för evigt skulle stå och skratta åt "de andra". De som inte har hjärna att tänka själva eller intresse för något väsentligt. Men nej, hon är förändrad och jag kan väl egentligen inte säga vem det är som agerar moget; jag eller hon. Varför måste hon behandla mig så jävla illa hela tiden? Varför är jag så jävla beroende av någon som inte verkar bry sig ett piss om hur jag mår? Veckor, månader, år passerar och det blir bara värre och värre hela tiden. Men vad gör jag? Jag håller käften och skrattar överseende åt hennes beteende, säger att det inte gör något. Om hon visste.

Hunden har tuggat av sladden till högtalaren så jag kan inte lyssna på musik. Fan.

Utmattning

Det är jättekul att gå på valpkurs med Castor, verkligen. Man lär känna sin hund, andra hundar, andra människor och till och med sig själv. Tyvärr känns det just nu som jag bara vill att den där jävla kursen ska ta slut för att jag ska slippa all stress. Jag kom till skolan kvart i åtta imorse. Direkt efter den tog slut sprang jag hem, åt en frukt på en minut och kutade sedan till kursen. Först klockan sju kom jag hem på riktigt. Det är visserligen bara två lektioner kvar nu men jag undrar fan hur jag ska palla. Att gå på fortsättningskurs känns väldigt avlägset just nu. Borde plugga matte men jag har inte tid. TV-time!

Kraschlandning

Jag visste det. Dagen hade gått alldeles för smidigt för att det skulle kunna vara normalt. Hade haft gått om tid på mig på morgonen. Mattelektionen hade gått fort och jag hängde med hela tiden. Under gympan lyckades jag komma undan de flesta friidrottsövningarna utan att det blev alltför tydligt. Bra lunch. Historielektionen var okej eftersom vår lärare är så sjukt allvetande. Latinlektionen var kort. Sen gick jag och Hannali på café och gjorde vår psykologiuppgift. Det var roligt och latten var god, trevligt samtal. Så skulle jag iväg till läkaren. Hade funderat mycket på besöket innan och visste ungefär vad jag tänkte säga till honom. Jag skulle berätta om hur mycket bättre jag mår nu, hur min framtidstro har växt, och så vidare. Självklart blev det inte så. Det första han gör när han ser mig är att anmärka på att jag gått ner i vikt och genast får jag ställa mig på vågen. Han kollar sen blodtryck, puls, konstaterar att jag har kalla händer och ställer tusentals frågor. Säger i princip rätt ut att jag har anorexia. Mitt högre stämningsläge är bortglömt, jag stirrar på mina knän. Mammut och papput får veta en massa saker som jag tycker är väldigt personliga. Oro. Läkaren vill få mig att gå upp minst fem kilo och förbjuder mig att återuppta min löpträning. Orkar inte med att ha ett gäng hökar över mig.

Mer vishet

Markus: Jag skulle vilja åka till Lhasa...
Vi: Va, vad är det?
Markus: Den heliga staden... i Tibet.
Hannali: Aha! Dit alla de där åker för att träffa den där snubben!

Fan vad tiden bara kutar iväg utan att jag hinner inte ens uppskatta nutiden. Imorgon måste jag till läkaren för första gången efter sommaren. Hatar det. Han kommer få mig att sjunka ner till gräsnivå och tvinga mig att uppta mina samtal med kärringjäveln igen. Det tänker jag inte göra vad han än säger.

Nu ska jag ta och skicka iväg ett mejl till SYO eftersom det verkar vara ända sättet att få tag på henne. Sen ska jag räkna matte, göra lite italienska övningar och drömma mig bort i språkrese-katalogerna. Vill bort.

Saknad

Jag saknar Felicia. Hon är inte här.

Platt

Kanske har det något med min medicin att göra men jag är inte helt säker. Kanske är det bara så att jag inbillar mig allt men det verkar som inget längre rör upp några känslor inom mig. I många fall är det väl säkert bra men samtidigt, vad är det för mening att leva om man bara är som en zombie? Överdriver väl men jag saknar till och med den där känslan av total uppgivenhet och allra mest saknar jag upplevelsen att lyssna på musik. Egentligen kanske det är så enkelt att jag inte lyckats hitta någon särskilt bra musik på sistone? Går igenom mapparna på datorn och undersöker vilka band jag upptäckt och gillat i år. Audioslave passerade förbi utan större intryck, Billy Corgan grep mig några dagar, The Hellacopters var rätt intressanta, Coldplay lät platt, Oasis var tråkigt, Queens Of The Stoneage var uttröttande, Smashing Pumpkins var en gäspning, The Cure var skumma, Travis säger mig inget egentligen. Återstår väl egentligen bara Suede och Bright Eyes som egentligen lämnat nåt varaktigt i mig. Egentligen förstår jag inte ett skit men på nåt vis känns det meningsfullt att sitta och gnäll-sjunga
Won't someone give me a gun?
Oh, well it's for my brother
Well he writes the line, wrote right down my spine
It says "Oh do you believe in love there?"
(Suede - The Drowners)

Tipsa mig om bra musik. Borde plugga men vad är meningen egentligen? Längtar framåt men kan inte komma på att något särskilt väntar där.

Judarnskogen

Ni kanske har fått lära er att giraffen är världens längsta djur? Fel, fel, fel! Det är förstås taxen.

Dagen har passerat förbi utan att något särskilt upphetsande har hänt. Följde hundkursledarens råd att lära hunden åka tunnelbana. Castor fick följa med till Åkeshov och Judarnskogen och det gick väl rätt okej. Träffade Lena på tåget, hon var på väg till sin papput i Vällingby. Det var så sjukt. Hon ringde mig på mobilen när jag just klivit på och vrålade "gick du just på ett tåg som åker förbi Fridhemsplan nu?" Världen är liten. Eller snarare Stockholm. Eller Vasastan. Fast i och för sig bor vi på samma gata så...

I Judarnskogen ligger Äppelvikens ridskola. Har fått ännu en i raden av konstiga nycker och tänker "hmm, man kanske skulle börja rida". Jag får jämt så jävla många idéer men infriar dem aldrig utan lever kvar i världens tråkigaste vardag. Kanske är det dags att verkligen börja göra nåt på sin fritid. Inte för att jag har oceaner av tid att slå ihjäl direkt men jag har ju fan inga intressen förutom musik nu när jag inte ens tränar längre.

Fan vad intetsägande den här bloggen är. Undrar om någon uppdaterar mer än jag? Tydligen har jag för mycket fritid ändå...

Kaos

Mammut och papput har lovat att jag ska få en ny garderobsmöbel eftersom
1) Flera av lådorna inte går att stänga i min
2) Nästan alla lådbottnar är trasiga och allt trillar ur så fort man öppnar
3) Garderobsdörren inte går att stänga
4) Den är alldeles för liten
5) Den är förbannat ful

Självklart lyckades Erik tränga sig före med sin Göteborgsflytt och nu har mina föräldrar ingen tid att hjälpa mig. Så är det att vara del av en fembarnsfamilj och jag har ägnat hela morgonen åt att försöka hitta mina Zoul-jeans utan att lyckas. Inte blir det bättre när allt trillar ner i skallen på en, man har en hoppande hundvalp som ska bita i allt och man ackompanjeras av Annas kassa musik (Melody Club). Det är tur att man har en blogg där man kan skriva av sig när det gäller såna här livsviktiga problem, haha.

I tidningarna läser jag att minst 10 000 människor befaras ha dött i New Orleans-området efter att orkanen Katrina dragit förbi. Försöker att inte tänka så mycket på att för en månad sen var papput där i stan medan folk flydde från den eftersom de varnade för orkanen Dennis. Löptävlingar ställdes in, affärer stängde men orkanen passerade utanför stan och ingen kom till skada. Jag oroade mig aldrig särskilt mycket för jag kunde inte föreställa mig vilken katastrof en sån där storm kan orsaka. Nu är jag informerad och det är tur att jag inte hade den vetskapen för en månad sen för då skulle jag krypit ur skinnet av oro. Det ända som muntrar upp när såna här saker händer är alla fantastiska historier man kan läsa om hur olika människor kommit undan som genom mirakel. Egentligen är det såna grejer som gör att jag fortfarande är lite religös.

Frustration

Fan vad frustrerad jag blir när jag sitter och väntar på grejer som aldrig kommer. Jag skickar iväg ett mejl och dagarna sniglar förbi utan att något svar dimper ner i inkorgen. Skiter de fullkomligt i mig? Har de inte läst mitt meddelande? Orkar de inte bry sig? Likdant är det med SMS. Det finns inget värre än att sitta att vänta på ett SMS-svar som aldrig kommer. Snacka om att känna sig värdelös och oälskad. Men det har väl mest med mitt dåliga självförtroende att göra.

Dricker kaffe och försöker behärska mig medan mitt huvud är på väg att sprängas. Anna har nån av sina vänner här och de skriker så jävla mycket och spelar så kass musik och dessutom ska de ha med min son i leken. Låt honom vara för fan, han förtjänar ett bättre öde än det här. Hoppas att ungen går hem snart. Jag som trodde att såna här dagar var förbi i och med att vår syskonskara blivit såpass gammal men tydligen inte.

Idag? Robin fyllde år så jag och Hannali började dagen med att springa och köpa muffins till honom som vi satte tårtljus i. Han verkade bli glad så det var väl värt mina allra sista pengar (snyft, snyft). Jag älskar Café Fix så det är fan att de har anställt värsta megaotrevliga bitchen i kassan. Hon måste ha hotat någon för att få den anställningen. Skolan är seg men går att genomlida. Satt en hel lektion och lyssnade på när Ronia reciterade olika filmer medan jag, Hannali och Carolina halvsov och låtsades som vi hängde med. Vad mer? Samuel hälsade på mig. Sen när är vi polare?