Tågresa from hell

Jag vet inte riktigt om jag lyckades spola ner min nervositet i toaletten men jag tycker det funkade bra i alla fall. Fler gånger lär det bli...

Nu i veckan har jag och Castor varit i Värmland och hälsat på Busligan och fast jag var halvt medvetslös av trötthet (alldeles för lite sömn) så var det jättekul. Både hundarna och ägarna är supertrevliga och grymt duktiga. Man får förstås lite prestationsångest men det hör väl till lite. Jag ser det som en utmaning.

Tågresan hem från Värmland var bland det värsta jag varit med om. SJ proppar in alla oss med pälsdjur i en särskild kupé i tåget utan att tänka närmare på att vi faktiskt har djuren med oss, det vill säga att det kan bli rätt trångt. Till att börja med var tåget väldigt försenat, en timme och tio minuter och stannade hela tiden upp för långa avbrott. Dessutom var det fruktansvärt varmt och kvavt men det värsta var förstås trängseln. När vi steg på i Kil var det jag och Castor plus ett par med en enorm bullmastiff i kupén. Matiffen och parets väskor tog upp hela golvytan och ingen av oss kunde röra oss nämnvärt. Castor satt på ett av sätena (det finns fem säten). En liten stund senare klev en kvinna med en storpudel på och skulle in i vår kupé och tro det eller ej men det gick. Hundarna fick svårare att koppla av och vi ägare kunde knappt vicka på tårna längre. En annan rolig detalj är ju att kupén stank av gammalt hundpink. Just när man tänkte att det inte kunde bli värre så kom en kärring in med en stor kattbur. Castor fick ligga i mitt knä och resten av resan var bara en oändlig plåga med tre hundar som gnällde på katten, jag som var kissnödig och värmen som steg. Uuusch, aldrig mer... (jä rajt)

AOH-träff idag och snart åker vi till Sardinien. Wee!