Verrückt

För ett tag sen åkte jag upp till norra Norrland för att prova på grytträning med Castor och nu funderar jag på att åka till Värmland för att träffa Busligan-hundarna. Tänk vad mycket lättare allt skulle vara om man bara hade bil och körkort. Min motivation är det i alla fall inget fel på; jag VILL verkligen iväg och träffa hundarna och deras ägare och uppfödare. Gouyen vill jag särskilt lära känna närmare.

Igår var det sista dagen på arbetet och mina kollegor var visst så glada att slippa mig att jag fick en stor blombukett i avskedsgåva, haha. Väldigt gulligt och jag kommer faktiskt sakna arbetet på sätt och vis men att slippa gå upp 5:30 på morgonen ska bli rätt så skönt. Så nu är jag fri och drygt 13000 rikare - weee! Hur ska jag kunna undvika att shoppa loss fullkomligt på kläder?

Måste berätta om vad som hände förra veckan när jag upplevde några av de jobbigaste timmarna i mitt liv. Jag skulle just städa upp det sista på jobbet innan jag gick hem när papput ringde på mobilen och lät helt förtvivlad. Vid såna tillfällen, när man hör en hysterisk människa som ska berätta något för en, både vill och vill man inte höra vad den har att säga. Min första tanke var att någon hade dött och papputs ord ("Castor har försvunnit från oss...") verkade bekräfta det. Men så konkret var det inte visade det sig. Castor hade slitit sig ute på Nåttarö och var borta sedan några timmar tillbaka. Han hade dessutom kopplet på sig - livsfarlig situation. Timmarna efter det samtalet var som ett stort vakuum. Jag skulle åka ner till Nåttarö men båten gick inte förrän ett par timmar senare så allt jag kunde göra var att vänta och då kommer förstås tankarna. Jag spelade upp tusentals olika scenarion i huvudet om hur Castor hade dött men det otäckaste var nästan att föreställa sig att aldrig skulle hittas, inte ens hans kropp. Men ibland slutar historier lyckligt och Castor kom faktiskt till rätta till slut. Helt uttorkad hade han lyckats hitta till vår stuga; släpandes på en enorm gren som satt fast i kopplet. Min lille kämparhund - ibland är det tur att taxar är envisa.