Att bo på ett lager

Vid lunchtiden idag kom mammut plötsligt på att Nisse och Erik visst åker hem idag och att de kan vara bra att ha som bärhjälp vid omflyttningen. Så nu har det varit fullkomlig villervalla här hemma och allt har skruvats ner och burits runt. Mitt före detta rum är utrymt och min säng ska strax monteras upp i Annas rum (om vi klarar av det, vill säga). I mitt nya rum har Nisse dragit in nätverksladden så att jag kan sitta och skriva det här och dessutom har jag fått en väldigt provisorisk säng - våningssängen. Det är riktigt kul att skruva och kånka på saker - man kanske ska bli hantverkare istället? Tänk vad många år av pluggande jag skulle slippa...

I eftermiddags tog vi ut Castor till rastgården i Vasaparken och herre jävlar vad roligt han hade. Det är konstigt att han är så rädd för människor medan han är helt övertygad om att han är minst lika stor som en rottweiler. Han rusade runt, runt i minst en halvtimme innan vi insåg att han kanske inte skulle anstränga sig tills han kollapsade. Castors nya kärlek är en ettårig bullterrier-dam vid namn Kajsa. Tyvärr var hon inte lika förtjust i honom utan han blev satt på plats när han blev för närgången. Det är bra att han får lära sig spelets regler.

Arbetet igång

Idag kom Äntligen Hemma-feelingen tillbaka när vi började möblera om. Det var länge sen nånting förändrades här hemma så det känns kul. Jag blir alldeles barnsligt upphetsad och springer runt och är i vägen för alla och sprider mina "goda" råd. Mammut och papput har i alla fall flyttat in sina sängar och lite annat i lego-rummet och legobordet är nedflyttat i källaren. I det som ska bli mitt nya rum är det så tomt att det ekar (vilket är rätt fascinerande eftersom det är så litet). Det lär ju tag ett bra tag innan jag kan flytta in men nu har arbetet satt igång så det rör ju på sig, om än långsamt.

Förhoppningsvis aldrig mer

Imorse var jag på det sista mötet med mobila teamet. I fortsättningen ska jag inte träffa dem utan bara ha kontakt med läkaren och sjuksystermottagningen. Det här förutsätter förstås att jag går upp i vikt och fortsätter äta på det sättet de vill. Vågen visade i alla fall att jag ökat ett kilo sedan förra gången så de var relativt nöjda. Jag fick tips om att jag ska sätta upp en bild av avdelningen på Löwenströmska och en på personalen (att kasta pil på) för att motivera mig själv när det känns svårt. Haha, jag tror nästan jag ska göra det.

Om några dagar flyttar Nisse till Tyskland och han är hemma hos oss just nu och ordnar det sista. Tur är väl det för nu hann jag få allt fixat själv innan han åker - datasupport och liknande, alltså. Sen är det förstås trevligt att ha honom här också. Erik är här han med och imorgon fyller han 20. Det verkar som vår syskonskara är på väg att bli gammal...

Måste få berätta om mammuts kollega också. Hon föder upp vit herdehund och i förra veckan var hon nere i Frankrike för att hämta ett par valpar. Sent på kvällen ringer hon plötsligt redaktionen och undrar stressat om det är någon på arbetet som kan tala franska. Jooo, visst fanns det en del som hade hyfsade språkkunskaper som var villiga att hjälpa till. Kvinnan frågar:
- Vad heter dvärgbandmask på franska?
På nåt sätt lyckades hon få hem valparna till slut.

Nu ska jag titta på Libertines-livevideos, lyssna på Carl Barats och Pete Dohertys underbara röster och drömma om bättre tider.

Yes, NME

Hmm, märker att jag skriver allt mer sällan vilket nog de flesta är tacksamma för. I alla fall så känns det som om alla dagar flyter ihop till en lång vandring i sömnen så det spelar väl ingen roll om jag missar att skriva? Det är massvis att göra i skolan och hemma har Castor kommit in i den riktiga slyngel-åldern så det blir inte mycket tid över till annat. Den här dagen började rätt så skapligt. Jag gav hunden den mest högljudda pip-leksaken han har så att han kunde ligga utanför Olofs rum och tugga på den. Olof har nämligen också gått in i slyngelåldern och vägrar stiga upp på mornarna. Nu kom han till slut upp för att han inte stod ut med ljudet. Mwehe, jag är elak.

Igår försökte jag lära Castor "skäms" (hunden tar tassen för ansiktet) med hjälp av klickern. Jag har fått tips om att man ska blåsa hunden på nosen för att den ska lyfta upp tassen men det funkade inte. Castor la huvudet på sne och tittade undrande på mig innan myntet äntligen föll ner - "aha, nu förstår jag!" - och så började han tokpussa mig på munnen (jag plutade väl så inbjudande med läpparna). Så istället för "skäms" så fick han lära sig "puss". Jag tror det tog ett klick och sen satt det. Otroligt att vissa grejer kan fastna så fort medan han fortfarande ser ut som ett frågetecken ibland när jag ber honom ligga. Min skäggtok.

Jag ska förresten bilda NME-klubb med Anna har jag bestämt för nu har jag också börjat läsa tidningen. Hur skulle man kunna motstå att köpa den när Carl Barat från världens bästa band såg ner på mig från framsidan? Åh, vad jag längtar tills Dirty Pretty Things äntligen släpper sin platta. Har man 50 % av medlemmarna från The Libertines i bandet kan det ju knappast bli värdelöst?

Varning för valpbild (Castor nästan tre månader)!!

Snöyra och drömmar

Kan inte riktigt hålla med Hannali när hon skriver om hur hemsk vintern är och hur hon längtar till våren. Visst, jag ser också fram emot att kunna gå i kjol och kortärmat, sola och vara utomhus mer men just nu är det nästan härligt mycket vinter. Det var länge sen det snöade så här mycket och i Karlberg är det nästan meterdjupt på vissa ställen. Castor blir helt galen av lycka i snön och det är så skönt att se honom vara så glad och obekymrad. När han är i parken så försvinner liksom alla hans rädslor och han förvandlas till en tuff och framåt kille med hur mycket energi och nyfikenhet som helst. Frustande och vit som ett litet spöke studsar han runt, runt och lever livet. Det är svårt att inte bli glad själv.

Jag borde plugga men orkar inte öppna böckerna. Har inte så långt kvar i Brott och Straff men annars ligger allt arbete orört. Jag är uttråkad och dessutom drömmer jag samma slags drömmar varenda jävla natt. Alltid handlar det om att jag ätit för mycket eller att någon försöker tvinga mig att äta. Vid det här laget är jag rätt trött på de där drömmarna men jag kan ju knappast styra mig själv i sömnen. Jag vill resa bort. Irland till sommaren?

Jobbig situation

Behövde gå upp svintidigt imorse för att vara på SCÄ klockan åtta. Fick börja med att väga mig och var helt övertygad om att jag skulle ha gått upp en hel del i vikt. Men nej, tydligen har jag tappat över ett kilo sen jag blev utskriven från Löwenströmska och nu är både mina föräldrar och personalen galna. Men kan jag hjälpa det egentligen? Det är väl inte så konstigt att jag tappar i vikt om jag går i skolan och tar hand om en hund istället för att sitta stilla på sjukhuset och lägga pussel? Mobila teamet vill inte att jag ska vara ute med hunden mer än maximalt en halvtimme per dag men hur fan ska jag kunna gå med på det? Det konstiga är ju att en i teamet själv har hund men ändå försöker ställa såna krav på mig.

Erik kom precis hit och hittills är det okej. Han verkar ha blivit lugnare och trevligare sen han flyttade till Göteborg och Castor älskar honom gränslöst. Just nu klagar Erik för att kvinnan han är inneboende hos är en kärring som bara skäller på honom för småsaker. Han vill flytta därifrån men utbudet av tillgängliga bostäder är ju knappast stort direkt, haha.

Åh, don' t worry, be happy...

Stress

Känner mig extremt stressad och uppgiven just nu. Skolarbetet bara hopar sig över mig och fast jag sätter mig ner för att ta itu med det så ORKAR jag bara inte. Istället blir jag bara sittande och slösar bort all tid på absolut ingenting. Det känns så jobbigt och jag verkar inte ha tid med någonting numera: inte mina vänner, inte min hund, inte mina intressen eller ens mig själv. Ibland tänker jag att det kanske är bäst att jag slutar skolan i alla fall. Men är inte det att bara att fortsätta med mitt typiska beteende: att skjuta upp jobbiga grejer på framtiden? Jag hade ju lovat mig själv att sluta göra det den här terminen...

Idag var en lång, tråkig, jobbig dag. Inget särskilt att säga om den egentligen förutom att Anna och Hannali var hemma här på lunchrasten. Självklart passar då proppen på att gå i köket så att vi inte kan värma maten i mikron. Dessutom visade Castor upp sig från sin sämsta sida, det vill säga vilt skällande räddhare. Jag blir så frustrerad över hans beteende men vet inte om jag kan göra mer än jag redan gör. Bleh.

Fjäril vingad?

Inte fan fanns det några bevingade fjärilar på Haga idag. Eftersom det är fullt med skabbrävar i Karlberg tog jag med Castor på en upptäcksfärd i Haga istället. Det var råkallt och jag var nära att förfrysa varenda kroppsdel medan hunden inte var still en sekund utan glatt for omkring och skulle spåra upp kaniner, springa över stup (jag hann stoppa honom), hälsa på andra hundar, leka jaga-lek med mig, och så vidare. En dag kommer han väl bli min död.

Inget särskilt händer här. Jag läser Brott och Straff och planerar min flytt till mitt nya rum. Hur ska jag överleva den här tristessen hela vårterminen?

Castor avslutar med att redovisa det bästa sättet att äta märgben på:

Hejdå slantar

Igår fick jag mina försenade fickpengar och kände mig rik och odödlig. Självklart åkte jag vips ner på stan idag och blev alldeles förtrollad över alla grejer jag kunde köpa. Sedlarna försvann en efter en och nu sitter jag här med en liten hög kläder, hudsalva och godis åt Castor ("smaskiga" grisknorrar och -öron). Pengarna är borta och det lär väl dröja innan jag kan åka ner på stan igen. Oh well.

Imorse var mobila teamet här och snackade. Det enda positiva med det var väl att se Castors beteende. Första gången teamet kom hit skällde han som en galning och var livrädd, ville inte låta sig bli petad på och sprang undan. Idag skulle han upp i knäet på dem och svansen viftade i ett. Kunde inte hålla mig för skratt när han sprang iväg en stund för att sen komma tillbaka med en av Arjas skor som han la vid hennes fötter. Vilken signal: "ursäkta, men matte tycker faktiskt att det är dags för dig att gå nu".

Funderade förresten över alla människors själviska inställning här i stan. Trottoarerna är ju täckta av ett tjockt, stenhårt istäcke som gör ens promenadliv till ett helvete. Många bostadsföreningar ser till att spätta loss den där isen men inte tusan kan de tänka sig att rensa en centimeter utanför sin egen port. Nu har jag visserligen inte spättat bort en enda isbit själv men det är ändå beklämmande att se.

The Libertines är bäst som alltid.

A problem becomes a problem
When you let down your friends
When you let down your people
When you let down yourself
And only fools, vultures and undertakers
Will have any time for you

A problem, becomes a problem
When you lie to your friends
And you lie to your people
And you lie to yourself
And the truth's too harsh to comprehend
You just pretend there isn't a problem

(The Libertines - The Saga)

Hemma

Jag var oerhört deprimerad igår. Hade trott att jag skulle få åka hem någon gång på morgonen så därför blev det ännu en knäck när jag fick veta att utskrivningssamtalet skulle vara först halv fyra på eftermiddagen. Istället för att vara glad över att snart vara hemma gick jag runt och stirrade ut i luften och vägrade tala med någon. Läkaren som skrev ut mig vet jag inte riktigt hur hon såg ut. Jag tror inte att jag såg henne i ansiktet en enda gång. Men till sist, klockan sex på eftermiddagen, var jag hemma. Jag vet inte vem som blev mest galen av lycka; jag eller Castor.

Idag har jag varit rätt uppåt trots att skolan har börjat. Deltog till och med i gympalektionen på sätt och vis; jag, Anna och Hannali flummade i pingisrummet. Om SCÄ-människorna fått reda på det skulle de väl låsa in mig igen. Waaay för mycket ansträngning! Ha. Ha. Jag vet att skolan kommer bli jobbig som fan den här terminen men jag vill absolut inte sluta. SCÄ hotar med att om jag går ner i vikt så kommer jag inte få gå kvar utan sitta hemma hela tiden. För mig får gärna de där människorna gå och brinna i helvetet.

För övrigt fick jag nya bilder på Castors kullbrorsa Jesper. Dagens tuffing.

Nedräkning

Wow, jag börjar se ljuset i den tunnel som jag aldrig trodde jag skulle hitta ut ur. Bara två dygn kvar innan jag är hemma igen och får sova i min säng, gå på toa när jag vill, krama min vovve och göra vad jag känner för (nja). Längtar så mycket att det värker i hela kroppen men tiden går knappast snabbare för det, snarare tvärtom. Suck. Här på avdelningen händer väl inte mycket. Idag var alla andra iväg och gjorde nånting och jag upptäckte att det plötsligt bara var jag och mammut här. Typiskt att man märker det precis när Anna och Hannali ringer och man måste få tag på någon i personalen som kan låsa upp dörren åt dem. I alla fall så lyckades vi till slut hitta någon person som var snäll nog att hjälpa till. Det var jätteskönt att få se Anna och Hannali efter all tid i det här fängelset. De gav mig sysselsättning åt de sista dagarna också: En CD med Franz Ferdinand-b-sidor och senaste numret av NME. Wee, så nu behöver jag inte tråka ihjäl fullkomligt här längre. Ikväll är det halvtråkig svensk deckare på TV och imorgon kommer papput hit igen. Han och mammut flänger hit och dit för att pussla ihop jobbet med sin vab-tid. Förutom NME och Franz Ferdinand är det roligaste här att gå runt utomhus (när man får det vill säga) och titta på omgivningen. Vi har upptäckt att det här stället faktiskt inte ligger helt ute på vischan utan att det faktiskt finns en och annan intressant byggnad. Dessutom har vi hittat en cool runsten som vi kämpade med att tyda. I vilket fall som helst; det kommer bli väldigt skönt och väldigt roligt att få komma hem till det vanliga livet igen.

Skrika ljudlöst

Finns det nåt som är mer frustrerande än att framföra sin åsikt gång på gång medan alla bara ger blanka fan i vad man säger? Jag har grinat typ halva dagen idag och resten av tiden har jag ätit. Egentligen förstår jag inte varför jag fortarande är så korkad att jag lyssnar på vad papput säger. Han är världsmästare på att "lova" saker som han aldrig nånsin håller och jag trodde att jag hade lärt mig vid det här laget. Men inte då. När läkaren gjorde klart att jag inte får åka hem på fredag blev jag så besviken att jag satt och grät i nästan två timmar utan att kunna sluta. Dumma, dumma Sigrid; världens mest lättlurade människa.

Bajs

Minus femton grader ute idag men varje gång man får komma ut från avdelningen är ju en välsignelse så jag brydde mig inte om kylan. Gråter hela tiden och mammut och papput lovade till slut att om läkarna går med på det så ska jag få åka hem på fredag. Chansen lär ju inte vara så stor så jag ska inte förvänta mig nåt. Varje minut är som ett helt år här.

Oväntad händelse

Jag har bestämt mig för att vara mer positivt inställd till händelser och livet i övrigt. Inte så att jag ska bli som matte-Lena men jag måste sluta gnälla så mycket hela tiden. Varken jag eller någon annan mår ju bättre av det så. I alla fall, nåt jag kan vara glad över i allt elände här på sjukhuset är att det är en fantastiskt vacker dag. Sju minusgrader, solen skiner, snö överallt. När man bor i Stockholms innerstad så är man inte så van vid att se så mycket vit, oförstörd snö. Där hemma är ju den mesta brunfärgad och slaskig.

Men till rubriken då. Igår när jag skulle åka till sjukhuset så satt jag inne på mitt rum och stirrade tomt ut i luften, helt knäckt. Ingen i familjen hade kommit och märkt av det när plötsligt Erik kom in och började trösta mig. Det syskonet jag har sämst kontakt med annars visade plötsligt att han faktiskt bryr sig och det räckte för att jag skulle börja storböla. Här kommer något ovanligt: Jag älskar dig, Erik. Min yngsta bror var inte lika hänsynsfull. Mammut ropade på honom när jag skulle gå för att han skulle säga hejdå och då kläckte han ur sig: "menåå, jag har en halv sida kvar ju". Jag gick utan att säga ett ord till honom.

Dagens mest irriterande händelse är hittills sköterskan som inte ville låsa upp toaletten trots att bara tre minuter av de en och en halv timmarna återstod (så länge är toaletten låst efter varje måltid). Om jag nödvändigtvis behövde gå så skulle hon stå utanför att lyssna. Jag lyckades vara så sansad att jag inte började vråla åt henne. Varför riskera att de flyttar hit en på heltid liksom?

"Happy" new year

Om jag säger så här: det hade ju gått att få en bättre start på 2006 än vad jag kommer få. Jag skulle till och med vara beredd att skänka bort min iPod om det skulle betyda att jag slapp sjukhuset. Ingen lyssnar eller bryr sig...

Tolvslaget igår var väl inte så spännande. Lena bestämde sig för att stanna i stan i alla fall så jag träffade henne, Amanda och, hör och häpna: Linda! Det var såå länge sen vi träffades och det är så synd. Snälla, söta Linda; måste ha mer kontakt med henne. I vilket fall som helst, vi tittade på raketer och studsade runt lite innan jag gick hem för att kolla Castors tillstånd (han var hemma med mamma och Anna). Helt otroligt att världens mest skraja hund inte ens reagerade på alla smällar. Jag är så stolt över honom. Jag och föräldrarna skålade i billig champagne i plastglas innan jag gick och la mig. Hello 2006.