Fettodagen

Jag önskar att jag var som förut och som de andra. Visserligen skulle jag hellre gå med i en Paris Hilton-fanclub än att käka semlor men det är ändå tråkigt att inte tillhöra gemenskapen. I min familj slåss man om saker som semlor och vår syskonskara är känd för att dela upp läskedryck så att vi får exakt lika många droppar. I vilket fall som helst så har jag ökat i vikt och fått en bättre puls sen förra veckan. Där ser man vad som händer när man börjar äta sina mackor som en duktig flicka (eller också berodde det på att jag inte hann gå på toa innan).

Släktträff

Det skulle vara så härligt med lov om man slapp ha alla krav hängande över sig. Jag har själv bestämt att jag måste börja på historiearbetet under lovet men det tar ju emot så jävla mycket. Idag tog jag ändå det första, stapplande steget och bestämde frågeställning samt skrev inledning. Imorgon ska jag till Etnografiska muséet och se deras utställning Kongospår för att lära mig mera.

Precis som förra året verkar det bli ett vackert sportlov i alla fall. Solen sken hela dagen idag och det var några få grader minus. Castor fick springa lös för en gångs skull och hade superkul. Tog en massa bilder på honom med flygande fladderöron i snön.

Igår träffade vi Castors kullbrorsa Jesper och släktingen Monty med matte och husse. Oj oj oj vilken chock det blev! Ingen skulle någonsin kunna gissa att Castor och Jesper kommer från samma kull för de är så totalt olika varandra till utseendet. Jesper är nästan en halv gång större och dubbelt så "robust". Castor såg ut som en spenslig liten räka bredvid honom men de busade runt och hade kul. Monstertax möter monstertax. Monty däremot tog det mest coolt och gick runt med sina pinnar. Jag tror jag är kär. Han verkar vara världens superhund. Det skulle vara intressant att se hur brorsa nummer tre ser ut (Jonathan) eftersom han var den absolut minsta i kullen. Tyvärr bor han i Värmland precis som syrran Jessica men someday...

Tax-race

Jesper

Bröder

Min spinkräka

Beslutsångest

Pratade länge med Annika på kenneln idag om Castors problem. Hon blev väldigt förvånad av att höra att han är så rädd för människor. Varken föräldrar eller syskon går att jämföra på det sättet för ingen av dem har fått en sån fix idé som Castor ("människor vill mig illa!"). Ingen av oss kan komma på varför han är som han är. Det verkar helt enkelt som han har fötts med den där irrationella övertygelsen. Annika berättade också att det antagligen kommer födas en ny kull snart. Om jag vill kan jag få byta Castor mot en ny valp.

Känslostormar och panik. Jag erkänner att jag inte känner mig helt övertygad om att det bästa är att Castor stannar. Ofta tror jag att han skulle ha det bättre någon annanstans, ute på landet där han slapp vara rädd. Men att byta bort min tjuriga, knepiga, gosiga vän... det är omöjligt. Skitjobbigt läge och jag vill ju verkligen ha en hund som jag kan "använda".

Botten

Fan vad jag hatar hela den här villervallan. Läkaren verkar aldrig ha ett bra ord att säga och verkar inte bry sig om att jag faktiskt har gått upp i vikt sedan jag började gå hos SCÄ (cirka tre kilo). Istället koncentrerar han sig på allt som är dåligt: jag väger inte tillräckligt, jag äter för lite, jag har för kalla händer och fötter och för låg puls (58 slag i vilopuls). Därför måste mitt energiintag öka ännu mer enligt honom och det klart att mina föräldrar lyssnar. Efter det här måste jag ha Bregott på mackorna, inte Lätta. Jag får inte äta mellanfil till frukost utan måste ha 3-procentig fil. Övriga mål ska förstoras med en fjärdedel. Fånigt nog började jag grina som en småunge igen...

Men något roligare är våra nya grannar. Tydligen så är de ofta hundvakt åt en förälders hund, och gissa vad för slags hund? En taxflicka, 10 månader gammal. Vad är oddsen för att det ska flytta in en jämngammal tax i lägenheten bredvid? Annars bor det inga andra hundar här i huset efter att cavaliern flyttade. Taxflickan heter Maggan och är långhårig och svart med röda tecken. Väldigt fin och Castor har varit helt tokig av lycka hela dagen. Kärlek, kärlek.

Jakt

Igår var jag så stolt över Castor och hans sätt att förhålla sig till olika djur. Har man en jakthund så är den ju oftast väldig egensinnig och stänger av hörseln när den får korn på något "byte". Vi hälsade på getter och hästar igår och Castor var så lugn och viftade glatt på svansen innan han försiktigt nosade på dem (och en get fick sig en puss på nosen). Sedan gick vi förbi massvis med änder och visst ville Castor gärna springa efter dem men när jag påkallade hans uppmärksamhet så följde han snällt med mig. Härligt att han inte har större jaktintresse än så tänkte jag glatt. Annat var det imorse.

Jag satt framför datorn och slöade i pyjamas när jag hörde hur marsvinen pep inne i Annas rum. Så där låter de alltid när någon handskas med dem så jag tänkte inte så mycket på det. Efter en halv minut tyckte jag ändå att pipen var ovanligt utdragna och ihållande och reste mig upp för att kolla vad som hände (det vill säga om min syster höll på att misshandla dem eller något). Jag gick in i rummet och ingen verkade vara där vid första anblicken, men så fick jag se Castor INNE I BUREN. Någon hade alltså glömt stänga dörren in till Annas rum och Castor hade sedan lyckats få upp den stängda buren och klättrat in. Hans nos var försjunken i Tovas päls och det stackars djuret skrek rakt ut av rädsla. Som tur var fick ingan av marsvinen några fysiska skador fastän de såg rejält tilltufsade ut. Frågan är om chocken kommer påverka dem. Från och med nu sitter det hänglås på buren.

Jag sitter och försöker plugga italienska men som ni förstår så är inte koncentrationen på topp eftersom jag tydligen skriver allt det här. Jag är så skoltrött att jag knappt står ut längre. Gör sämre och sämre ifrån mig för varje dag.

The bright side of life

Jag börjar visst bli duktigare och duktigare på att se positivt på händelser. Kanske har jag äntligen börjat ta mitt nyårslöfte på allvar. Ikväll var jag på väg hem från biografen i Kista och tunnelbanan hade hunnit fram till Stadshagen när alla plötsligt kommenderades ur tåget "på grund av tågets hälsa" (!!). Bestämde mig fort för att det inte skulle få mig att börja muttra och bli på dåligt humör så jag lät det inte påverka mig. Promenaden hem från Stadshagen blev... uppfriskande. Dessutom så flippade jag inte ut när biomaten spottade ut biljetter till fel föreställning tidigare på kvällen. Hurra för mig!

Trimning

När Castors täckhår rycks bort märks det verkligen vilken mager och ynklig liten fis jag har. Det är svårt att bestämma sig för om han blir supersnygg eller extremful. Jag nöjer mig med att säga att han är ultimat charmig och dessutom framhävs hans vackra rådjursögon när rufset är borta. Puss på honom.

Castor 14 februari:

Castor 15 februari:

Skolan är seg och Anna är inte där. Hade samtal med Lotte igår och det var väl okej. Hon är nästan lite överdrivet snäll och vänlig mot en. Man blir ju alldeles generad över att hon tar allt man säger på så stort allvar.

Dunkla minnen

Satt och bläddrade i en bok som jag skrev i förra vintern och blev så ledsen över allt som stod. Är imponerad över hur väl jag uttryckte mig skriftligt men det gör så on att minnas den tiden när allt var kolsvart och inget hopp fanns. Samtidigt kan man ju vara glad över att jag kan se saker från en annan synvinkel numera.

Idag har jag roat mig med att vara på jeansrea och fynda och att lägga små sök-uppgifter i lägenheten åt Castor. Han har nog förutsättningar att bli en utmärkt spårhund med lite träning. Lena ringde och berättade att hon och Samia varit på Vasa idag och käkat i matsalen. Jag måste också ta mod till mig och gå dit någon dag. Det mesta hade i alla fall varit sig likt i skolan men Peter-SO hade gått ner i vikt! Wow, där ser man vad kärleken kan utveckla människor.

Ditt BMI är 15.8

Du behöver egentligen inte fundera så mycket på din vikt. Du har ingen övervikt, inte i medicinsk mening. Tänk på att det alltid är viktigt med bra matvanor med regelbundna måltider och näringsrik kost.

Halleluja, då behövs väl inte SCÄ i framtiden då?

Odi et amo

Det händer ju ofta att man plågas av en irriterande melodi i huvudet men hur vanligt är det att man får en latinsk dikt från antiken på hjärnan? Antagligen är det bara Tarandi som kan fixa nåt sådant.
Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris. Nescio, sed fieri sentio et excrucior.
Min hjärna har hakat upp sig och spelar om och om igen samma ramsa: ååådett-amåå-kwaridd-fackiam-fortasse-reckuiiris... Blä.

Jobbig skoldag men ändå helt okej. Översatte nån riktigt krånlig dikt på latinet, slapp hålla föredrag på engelskan, diskuterade Brott Och Straff på svenskan och fick tillbaka provet på matten. Snackade med matte-Lena om betyg och gick typ ner på knä och förklarade hur viktigt det är att jag får MVG i slutbetyg.

SCÄ är på mig och jag känner mig som ett jagat villebråd.

Snickare

Har ägnat hela helgen åt att försöka sätta ihop det vi köpt på IKEA och det går sakta men säkert framåt. Emellanåt blir jag tokig och börjar banka med våld på plankorna men sen när någonting faktiskt passar så blir jag överlycklig. Just nu är det problem med en garderobsdörr som stängs snett men va fan, det är lungan och löser sig säkert. Det jobbigaste är egentligen att inte ha nån riktig stans att ta vägen här hemma. Man känner sig ju lätt hemlös när man inte har en egen vrå att krypa ihop i. Men den nya sängen är i alla fall uppe och Castor har bestämt att jag FÅR sova i den, om jag kryper ihop och gör mig så liten som möjligt. Underbara mystax.

Ute är det svinkallt och både jag och Castor skallrar av kölden. Imorgon ska läkaren undersöka mig och om jag gått ner i vikt så blir det inte roligt för mig. Känns hopplöst.

Help!

Jag måste sluta kasta bort min tid så fullkomligt. Solen har redan gått ner den här fredagen och jag har inte gjort någonting vettigt på hela dagen. I förmiddags var jag hos frisören som inte tyckte att jag skulle klippa snedlugg för att den skulle bli så puffig och ful. Så jag gav med mig och struntade i luggen men såg självklart till att få håret plattat. Det är trots allt det bästa med att vara hos frisören...

Imorgon ska vi till IKEA och inhandla grejer till mitt rum. Det ska bli så skönt att slippa sova i en våningssäng för småbarn och knäcka sönder ryggen i mitt ihopfantiserade databord (som ses på bild i förra inlägget). Vilken meningsfull och intressant blogg jag har.

Snart, snart, snart ska jag köpa en vettig kamera. In the meantime:

The secret mattespråk

Man känner sig så speciell när man går omkring och talar om matten. "Eh, men vadå, ska man derivera det här först eller måste man dra roten ur? Nej, men du har glömt att logaritmera. Men det här räknar man ut med pq-formen va?"
Om en halvtimme ska jag gå iväg till skolan och om några timmar är det matteprov. Jag har press på mig att klara av den här jävla kursen för annars måste jag läsa utökat program nästa år om jag ska klara av 20.0 i snitt och kunna bli veterinär i Sverige. Tarandi tyckte att jag ställer för höga krav på mig själv och borde stressa ner. Lätt att säga, svårt att lyda.

Igår var jag ledig och försökte koncentrera mig på matten men istället gick jag runt i lägenheten och grävde i arkiven av gamla grejer. Hittade så mycket roligt och intressant men inte det som jag letade efter mest. Hmm. Men jag fann en bild på Kurt som liten bebisvalp. Om det finns något som är sötare än strävhåriga taxvalpar så är det strävhåriga taxvalpar med röd päls. Aww. Nu ska jag äta lunch och sen bär det av. Håll tummarna för mig och deriveringarna...