Snömonstret

Min hund verkar inte ha en aning om vad utmattning är för något. Trots att det finns upptrampade stigar i snön som är djupare än han är hög (tror jag kom undan syftningsfel där?) så ska han SJÄLVKLART skutta igenom drivorna. Helt otroligt vilken energi den grabben har. Han är ju nästan värre än min pappa.

Idag är det alltså nyårsafton och jag kommer vara så ultimat tråkig som det går att vara. Lena har åkt till Vällingby så vi kan inte vandra runt på Rörstrandsgatan som vi brukar. Blä. Istället ska jag sitta hemma och se hur hunden reagerar på alla smällar. Tror inte han kommer bli så skrämd men man vet ju aldrig. Mitt nyårslöfte är att jag ska sluta skjuta upp grejer hela tiden (nu pratar jag inte om raketer). Lättare sagt än gjort.

Tillbaks till sjukhuset imorgon och jag vill bara lägga mig ner och grina. Men som om det hjälper...

There's a four-mile queue outside the disused power station

Wow, jag är hemma! Mammut irriterar sig över att jag inte är gladare över det än jag är. Men hon verkar ju inte förstå ett skit. Hur ska man kunna vara glad om man vet att man ska till giljotinen dagen efter liksom? I alla fall, vi åkte hem efter lunchen idag och ikväll har jag suttit hemma hos Lena och babblat av mig efter allt vägg-stirrande.

Jag vill inte åka tillbaka. Det enda uppmuntrande på det där jävla stället är min iPod. Jag tror det var i SvD som nån så kallad musikrecensent kallade Pete Doherty en talanglös knarkare som aldrig visat något i musikväg. Hallå? Down In Albion - Babyshambles, helt klart årets bästa skiva och sen får de andra ursäkta. Störde mig lite i början på alla albumversioner som jag tycker är sämre än demoversionerna (särskilt Fuck Forever, Back From The Dead, In Love With A Feeling och Albion) men man vänjer sig och lär sig uppskatta dem. Sen finns det förstås spår som inte var mer än en melodislinga på demoskivorna som nu har blivit fantastiska låtar (8 Dead Boys!). Lyssna!

Matschema

Det första som händer varje dag här på sjukhuset är att jag blir väckt halv sju. Någon kommer och kollar blodtrycket på mig och sen måste jag masa sig upp för att bli vägd (jag får inte se vad jag väger). Som en zombie vandrar jag sen tillbaks till sängen och kollapsar. Tyvärr är det frukost klockan åtta så då måste jag upp i alla fall. Efter det följer alla andra mål. 10:00: Mellanmål. Två hårda mackor med smör och ost 12:00: Lunch. Deras portioner är typ vad jag brukar äta per dag i vanliga fall. 14:00: Mellanmål. Fil och flingor + fruktcoctail. 17:00: Middag. 20:00: Kvällsmål. Fil och flingor + fruktcoctail. Idag var jag och mammut ute på en "promenad", det vill säga, vi vandrade runt sjukhuset innan vi flydde in i byggnaden igen och jag lyckades tigga till mig både Elle och en hundtidning. Så fort jag skrivit färdigt det här tänker jag lägga mig för att läsa dem. Så mycket annat finns ju inte att göra. Försöker att undvika de andra patienterna här. Inte för att jag tror att de är otrevliga eller störda i huvudet men jag har verkligen ingen lust att umgås med dem. Imorgon får jag komma hem men jag måste vara tillbaks till andra mellanmålet på söndag. Det känns nästan värre att åka hem igen för det kommer vara så hemskt att behöva återvända till sjukhuset sen. För övrigt så har jag världshistoriens hårdaste säng här. Har så ont i ryggen att jag känner mig som en 90-årig kärring och läkaren utgick direkt från att ryggvärken har med undervikt att göra (inget fett som skyddar ryggkotorna). Jä rajt.

Sjukhusrapport

Har varit här på sjukhuset i lite över ett dygn nu och jag trillar i bitar. Igår kväll fick jag nåt medel som skulle hjälpa mig att sova och alla intygade att jag inte skulle känna av det när jag vaknade dagen efter. Nänä. Jag har sovit fram till klockan 16 idag om man inte räknar med när jag tog blodprov, EKG-test och tiden för alla måltider som man får varannan timme. Jag är fortfarande trött och känner mig totalt snurrig i huvudet. Den här datorn är den enda på avdelningen och jag har lyckats sno åt mig den nu för att de andra tjejerna fortfarande äter middag. Jag äter inte med dem utan på mitt rum tillsammans med mammut och ibland nån i personalen. De blir galna om man lämnar typ en droppe mjöl i glaset eller inte vill äta all äcklig pizzasallad. I alla fall, den här datorn har ett skitsegt internetmodem av den typen som jag allvarligt talat inte trodde existerade längre. Det är ett under om jag lyckas posta det här. Jag vill hem. Saknar alla.

Ledsen

Är så trött och ledsen och alla frågar vad de ska göra för att muntra upp mig. Svaret är ju att ingen kan göra något, det är som det är, liksom. Åker alltså iväg till Löwenströmska imorgon och kommer hem över nyår men ska sen stanna där till skolstarten. Det känns som jag sviker Castor eftersom han blir lämnad hos papput och syskonen. Inga klickerlektioner på länge alltså...

Julfirande

Jag känner mig så besviken över att julen är slut och att jag inte fick chans att vara glad och fira ordentligt. Visst var jag på bättre humör igår men det var ändå ingen riktig julglädje. Göran på SCÄ var väldigt uppmuntrande och upplyste mig om att "det kommer fler jular". Jo visst gör det det men det känns så att säga rätt avlägset. Nåja, nu ska jag sluta gnälla.

Julafton började med att jag väcktes av att jag kände mig jätteförkyld. Kravlade upp och gav Castor ett morgonpaket som innehöll hundschampo så han kunde få sig ett julbad. Hunden var först väldigt lugn och snäll där han stod och blev intvålad men sen bestämde han sig för att han inte ville vara med längre och tog ett plötsligt skutt ut ur badkaret. Fick fånga in en fullkomligt tokig, löddrig vovve som var helt speedad resten av dagen.

Tiden fram till Kalle Anka var riktigt tråkig och min familj var social som vanligt. Olof stängde in sig på sitt rum, Nisse och Erik gömde sig nånstans långt i lägenheten, papput satte sig vid datorn, mammut hastade runt och Anna tassade omkring och tafsade på paketen. Följde Hannalis råd och lyssnade på julmusik av Elvis. Haha, det hjälpte faktiskt lite grann.

Efter Kalle Anka, Kan Du Vissla Johanna, gröt (Nisse fick mandeln) och hundpromenad så kom tomten och det blev fullkomligt galet. Hunden kände inte igen Olof utan rusade omkring helt tokig av rädsla och ilska, skällde och morrade. Trots att lillebror drog av sig masken så kunde han inte gå ner i varv utan fortsatte skälla ända tills han fick chansen att slita av halva skägget från masken. Snyggt jobbat!

De bästa julklapparna fick jag ju helt klart av Hannali, hennes rim var fan helt klockrena. Älskar dig! Mammut och papput gav mig massa småpryttlar, till exempel parfym, örhängen, några böcker, örngott, vantar, myssockar och ett galet paraply med massa rosa pudlar på. Jag kommer bli mest udda i Stockholm men jag tror att jag faktiskt sa att jag ville vara det förut. Får skylla mig själv. Anna gav mig massa teckningar och saker hon letat upp på sitt rum och av Olof fick jag ett 1000-bitars pussel. Hmm. Har nåt att göra under sjukhusvistelsen i alla fall då... Den som fick flest julklappar var ändå Castor. Han var fullkomligt lycklig över att få riva upp alla papper och hitta massa leksaker och grejer. När allt lugnade ner sig så kollapsade han av trötthet.

Julens höjdpunkt var som vanligt Karl-Bertil.
"Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!"
Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.

Julbad (vilken lycka i de ögonen)

Julfin, spanandes efter snö

Mammut ser på Tjuren Ferdinand

Papput ser på Tjuren Ferdinand...

Castor äter tomte

Visst ser vi ut att ha det socialt och trevligt (är inte så illa som det ser ut)

God jul...

Absolut noll julstämning och jag blir lika chockad varje gång det går upp för mig att det är julafton imorgon. Ute är det blött, blåsigt och mörkt trots att SMHI hade "lovat" en vit jul. Blä. Den här julen ser ut att bli lika munter som en begravning...

Familjen

Idag kom både Nisse och Erik hem och hela familjen är samlad igen. Det var ett tag sen sist och jag borde ju vara glad men jag står inte ut. Jag orkar inte ha massa människor runt mig som garvar och pratar alldeles för högt och dessutom... existerar. Särskilt inte när jag är deppig och vill vara i fred. Har flytt ut med Castor istället. Då träffar man ju ofta spännande personer.

En tant kommer gående med två golvmoppshundar.
Tanten: Åh, den där, är det en han eller hon?
Jag: Det är en han.
Tanten: Ah, det här är också en tik. Hon kan vara lite tjurig men...
Jag: ... min är en kille alltså...
Tanten: ... den andra är en kastrerad hanhund. Hur gammal är hon?
Jag: HAN är sju månader ungefär.
Tanten: Haha, ja, det syns ju, så söt hon är. (Åt sina hundar:) Ni får vara försiktiga med henne, hon är ju bara en bäbis...

Sen kom en spanjor och ville veta vägen till Vikingagatan. Fick stava gatunamnet åt honom.
Han: Okay, like this? (Vikingatan)
Jag: Eh, no, there are actually two "djii-eejjs" in a row.
Han tyckte att vi svenskar är märkliga.

Castor on ice. Han ser så långbent ut att jag börjar tvivla på hans möjligheter på utställningar.

Avslutning

Jag undrar om det verkligen är hälsosamt att pendla så mycket mellan att vara glad och fullkomligt nedbruten? Allt skulle vara så bra om det inte vore för att jag kommer förlora mitt lov till en idiotisk behandling. Papput som är världens sämsta på att trösta berättade vänligt att de har en TV. Och en dator. Någonstans i huset. Snälla alla som läser det här; glöm inte bort mig på lovet för jag kommer må så jävla dåligt där borta.

Och idag var det alltså avslutning i kyrkan och det kändes deprimerande när rektorerna pratade om hur kul lovet skulle bli och hur mycket vi skulle sova ut. Men, men, vi fick lyssna på när musikgymnasiet sjöng som vanligt och Hannali passade på att ta fula bilder på oss och tyvärr syns några av dem i hennes blogg. Efter kyrkan gick de flesta åt olika håll och man önskade dem god jul. Jag, Hannali, Robin, Markus och Alex satte oss på ett café som låg i en skum lokal. Resten av dagen har varit rätt seg. Jag är trött som fan men ska spamma in lite bilder här innan jag går och lägger mig:

Alex på café. Klockren!

Min sneda stjärna.

Min julklapp från Anna har fått hedersplats i granen. Han heter Bengt (döpt efter en viss Mr. Bonde)

Vampyr!

Hannali ville ju se Castors nystickade tröja. Självklart dog kamerans batterier så att jag inte hann få nån bra bild men i alla fall...

Det blir aldrig som man tänkt sig...

Imorgon är det avslutning och sen har jag alltså lov till 9:e januari. Ett lov som jag sett fram emot hela hösten och som jag planerat så mycket för. Men det blir inget träffa vänner, det blir ingen skidåkning, det blir inget åka skridskor, det blir inget träna Castor, det blir inget bygga hemsida eller någonting annat som jag vill göra. Jag hatar mina föräldrar. Hatar. Men guldstjärna till Anna, Hannali och Castor. Ni är söta.

Allt är förstört.

Instuderingsfrågor

- Hur styrdes Norden år 1792?
- Redogör för Gustav IV som person!
- Vad innebar neutralitetsförbundet av år 1800, och hur upplöstes det?

Och så vidare i all oändlighet... Varför får man sån lust att börja grina och skrika att man inte bryr sig det minsta och att man har bättre saker för sig? I alla fall så har jag varit duktig nog att skumma igenom alla sidorna i boken. Får hoppas att det räcker.

För övrigt är det bara att inse att jag för alltid kommer vara en dryg hundnörd som alla anser saknar liv. Förlåt, jag kan inte hjälpa det. Och idag anmälde jag Castor till viltspårskurs i maj. Vegetarianen Sigrid ska alltså ut i skogen och hälla ut blod. Spännande fortsättning...

Önskningar

Ni som inte har hunnit med att köpa julklappar till mig än (höhö) kan ju notera vad som ligger på min önskelista:
- En digital systemkamera av bra kvalitet så jag slipper låna papputs kamera hela tiden som nästan tar sämre bilder än mobilen
- En kelpietik

Jag börjar faktiskt tro att jag hittat den perfekta rasen som jag vill skaffa så fort jag har tid, pengar och framförallt tillåtelse. Det lär väl bli om tio år eller något. Visserligen är jag rätt duktig på att byta favoritras lika ofta som strumpor men en kelpie verkar mitt i prick och de är så sjukt vackra.

Dagen har ägnats åt att ha dåligt samvete för att jag inte orkar läsa historia. Vi har prov nu på måndag och jag har faktiskt försökt att läsa men det går verkligen inte att koncentrera sig. Jag menar, det jag borde ägna mig åt just nu är att baka pepparkakor, mosa in nejlikor i apelsiner och slipa på mina julklappsrim. Vår historielärare har nog aldrig hört talas om högtiden jul eller så är han strängt ateist. Franska revolutinen kanske hade sina skäl men de är ingenting mot våra skäl för vår kommande historieprovs-revolution. Blä.

Tillbaks till mitt favoritämne: vovven. Castor är en tax och taxar är det mest envisa och odrägliga man kan hitta. Det kombinerat med att jag kanske inte är världens duktigaste hundtränare gör att han fortfarande är usel på inkallning när det gäller. Egentligen borde jag vara nere i parken varje dag och träna men eftersom jag fryser som en gris och knappt står ut med promenaderna så kom jag på en smart idé idag. Jag släppte lös Castor i husets stora källarlokaler och tränade massvis med honom idag. Hundens motivation låg på topp och han lyckades göra grejer som nästan fick mig att tro att han kanske skulle ha en chans i utställningsringen. Det blev två träningspass och mycket korv för honom. Lukten kommer väl sitta kvar i mina händer tills den dagen jag förmultnar.

Säga vad man vill om mammut och hennes metoder förresten men visst är hon lite söt. Nyss kom hon bärande med en bricka åt mig med en kopp te, en bredd macka med paprika och ett äpple.

Ensam och gråtandes i mörkret. Eller så är det snor som rinner ned för hennes ansikte?

Dutti flicka

Tänk, ibland lyckas jag faktiskt få ändan ur vagnen och utföra något. Idag har jag äntligen köpt färdigt alla julklappar och det tog inte ens speciellt lång tid. Dessutom har jag slått in de flesta av dem (sen kan man ju diskutera hur snyggt det blev). Min hund kommer antagligen drunkna i sina presenter. Bäst att jag köper honom en livboj. Självklart är han värd allt jag köpt åt honom så duktig som han var imorse när SCÄ-människorna kom hit och han skulle upp i famnen och leka med dem. Han utvecklas, den pojken.

Ikväll blir det visst bowling med Lenin. Historieprovet kan jag fundera på... nån annan dag.

Helvete

Jag känner bara för att sparka ner mina behandlare på SCÄ och vråla åt dem att de ska dra åt helvete och låta mig vara. Sedan övertalar jag mig själv att de inte har någon anledning att plåga mig utan bara vill mig väl egentligen. Men FAN vad jag blir frustrerad och sur på deras tvångsmetoder och idiotiska upplägg. Och nu vill de visst låsa in mig i en lägenhet i två veckor där de ska kväva mig med sex mål mat om dygnet. När de nämnde ordet "rullstol" var jag nära att resa mig och gå.

Min hund är ett monster.

Hipp hipp hurra!

Idag blir Felicia myndig och jag vet inte riktigt om jag ska vara avundsjuk eller tycka synd om henne. Jag pendlar lite mellan båda delarna. Grattis i alla fall, hela livet ligger framför dig!

Igår var jag i Älvsjö och spanade in årets hundmässa som dessutom är Nordens största hundutställning. Så otroligt mycket vovvar och tillbehör och människor att man blev alldeles utmattad redan på några timmar. Jag fick chansen att träffa en kooikerhondje och diskutera rasen med folk från rasklubben. Dessutom hann jag bli hopplöst förälskad i ungefär hundra olika hundar eller mer. Utställningsringen däremot gjorde mig bara väldigt förvirrad. Vi stod och tittade länge, länge på strävhårstaxarna men lyckades ändå inte greppa hur det hela gick till. Några hundar travade runt med sina ägare och plötsligt började alla åskådare tokapplådera och då hade plötsligt en av dem vunnit. Hmm. Men det verkar ändå kul att testa på att ställa ut Castor. Vet inte hur han skulle klara sig men det är väl alltid värt ett försök?

Blä vad jag är trött. Den här dagen har varit alldeles för lång. Hoppas på mysig luciastämning imorgon.

Förmultnad kärlek

Det var för några dagar sen och jag skyndade mig hem i mörkret och det iskalla blaskregnet. Hunden bråkade som vanligt och skulle absolut inte gå längre och ännu en grå människa passerade förbi. Just när hans ansikte försvann ur mitt synfält så gick det plötsligt upp för mig att han inte var vem som helst. Vore det inte för hans mössa som var neddragen i pannan hade jag nog känt igen honom på en gång. För första gången på säkert ett år hade jag sett min före detta hemliga kärlek, L (märk att jag fortfarande är så nojig att jag inte skriver ut hans namn). Alla gamla känslor vällde över mig och jag sneglade bakåt för att få en sista skymt av honom. Lika liten och skör som vanligt var han, med blekt ansikte och allvarliga ögon men om han fortfarande hade punkfrilla dolde mössan. Jag borde ha skakat av mig minnena och gått vidare men det gick inte. Alla år som jag försökte få hans uppmärksamhet, alla gånger under min konfirmationsläsning som jag bad till Gud om att han skulle få bli frisk och slippa plågas av den där jävla sjukdomen. Fan. Och nu kan jag inte sluta tänka på varför han gav mig en sån uppmärksam blick när jag gick förbi honom på gatan. Var det för att han faktiskt kände igen mig eller berodde det bara på att jag släpade runt med en strävhårig tax (han har själv samma hundras hemma)? Felicia lär sucka åt mig.

Franz Ferdinand

Gårdagskvällen var så jävla rolig. Visst, jag och Hannali lyckades tappa bort Anna, Per och Uppsala-gänget redan medan förbandet spelade men man kan ju inte få allt. Franz Ferdinand var ännu bättre live än på skiva och fan vad glad man blir av dem. Yay! Och jag har världens snyggaste T-shirt som jag kan plåga Anna med, haha.

Idag var mobila teamet hemma och åt lunch med mig och mammut. Jag åt en större portion än jag gjort på typ ett halvår och fick självklart höra "det där var alldeles lite" efteråt. Det som är mest jobbigt är att jag inte bara förväntas äta allt det som de andra äter utan dessutom proppa i mig typ dubbelt så mycket för att "komma ur svälten". Jag väntar på att någon ska hoppa fram och berätta att jag är med i Dolda kameran och att allt bara är ett dåligt skämt.

Vad mer? En sur kärring sparkade min hund i magen idag, jag måste läsa Goethe hela helgen och Franz Ferdinand är underbara.

Visa horoskop

Hör och häpna - jag lever fortfarande, alltså gick inte matten åt skogen! Jag känner mig alldeles glad och upprymd över att jag faktiskt kan unna mig en dag utan något som helst pluggande idag. Den här terminen har visst hållt på alldeles för länge...

Jag försöker lyssna på Stockholm City-tidningens horoskop:
"Någon försöker sätta krokben för dig och det gör dig arg, men håll igen på ditt humör och visa inte andra att du är irriterad."
Frågan är bara hur fan jag ska kunna hålla igen på mitt humör när jag blir fullkomligt psykad av universums värsta besserwisser som tyvärr går i min klass. Varför har Gud sänt henne för att reta upp mig varje dag och hur länge ska jag klara av att lugna ner mig själv och hindra mig från att slå henne? Jag borde inte bli berörd av hennes snack men det är svårt när hon jämt får för sig att hon vet allt och är tusen gånger bättre än alla andra.

Min behandling går inte alls bra och SCÄ funderar på att ställa mig i kön till dagvården vilket skulle betyda att jag tvingades vara hos dem varje dag och sluta i skolan. Needless to say: jag vill inte.

Blä

Frågan är om jag är vid liv vid den här tiden imorgon. Just nu känns det som om matteprovet kommer ta kål på mig och imorse var jag väldigt nära att börja grina för att jag inte fattade något. Matte-Lena var förstås överpositiv men det hjälpte inte direkt. Nu funderar jag på om jag ska råplugga hela kvällen eller om jag bara ska lägga det bakom migoch ta det som det kommer, vilket kanske går bättre? Panik inför morgondagen i alla fall...

En annan "rolig" grej är ju att jag slängt ut massvis med pengar på Castors valpkurs där han bara gör bort sig fullkomligt nu. Igår var jag ungefär lika intressant som en fläck i taket för honom och det gick liksom inte att få kontakt. Jag försökte förgäves ropa och locka och få honom att titta på mig men allt han brydde sig om var chihuahuadamerna och att nosa runt på golvet. Evelina sa att det antagligen berodde på att typ alla tikar håller på och löper nu men faktum kvarstår: jag får inte ut ett piss av den där kursen om Castor inte bryr sig om mig. Chihuahuaägarna tittade lite snett på mig eftersom deras hundar är MVG-barn och självklart klarar allt galant. Men deras minihundar är faktiskt söta. Pyttesmå och lena och pipande.

Jag blir galen på papputs jävla själviska inställning när det gäller organdonation.

Dåligt samvete

Mitt tangentbord vilar på den uppslagna matteboken när jag skriver det här men varje gång jag fäster ögonen på siffrorna så drabbas jag av plötslig trötthet och tvingas sluta. Det här med tre-dagars helg är ju jättebra. Man har tid att både göra saker man vill och att plugga. Om man tar chansen, det vill säga. Idag har jag följt Freuds försvarsmekanismprinciper och gjort allt för att slippa ha dåligt samvete över skolarbetet. Imorse började jag med att plocka rent på mitt skrivbord. Det var ju en nyttig sak som faktiskt behövde göras. Sedan gick jag ut med hunden och passade på att handla på ICA. Också nyttigt. Sedan bakade jag muffins åt klassen vilket tog timmar. Så fort det var färdigt behövde ju hunden gå ut igen. Väl hemma satte jag mig faktiskt med matten men efter tio minuter var min koncentration i botten och jag ägnade istället tiden åt att tvätta en behå, sortera smutstvätt, städa resten av rummet och att träna Castor. Jag utser mig själv till dagens idiot.

Och så kommer min dryga pappa och berättar att han kommer ha sprungit över 700 mil det här året. Det får en att tänka "och vad fan har jag gjort...?"

Suck

Pappa är i sitt esse:
- Haha, ja tänk när de bygger om Råsunda, Leif kommer inte få sova på åratal (han bor intill arenan). Och sen kommer väl Jimi Hendrix dit eller nåt, ojojoj...
Jag: Eftersom han dog i början av 70-talet så tror jag väl inte det...

Ingen är överraskad.

Minnen

Det är läskigt hur enkelt man förtränger dåliga minnen och får för sig hur bra allting var förut. Hur ska man liksom någonsin kunna lära sig av sina misstag om man inte förstår varför man tyckte allt var så outhärdligt tidigare? Jag satt just och lyssnade på The Hives och fick så många flashbacks från förra vintern. För ett år sen var jag djupt deprimerad, gjorde allmänt korkade grejer och missbrukade löpträning. Medan jag var ute och sprang i kolmörkret så brukade jag lyssna på The Hives rätt ofta och nu när jag hörde den där galna, energiska musiken så fick jag plötsligt sån lust börja springa igen. Tänk vad härligt att få ge sig ut i det ödsliga, kalla spåret och kuta tills varenda kroppsdel skrek av trötthet och huvudet snurrade. Ah, vilka tider. Bäst jag går och lägger mig innan jag blir störd på riktigt.

Jag vill tillbaks till Grekland. Är inte min lillebror übertuff i sin sönderbrända kropp och James Bond-aktiga solbrillor?