Min agilitystjärna

Jag och Hannah med Sally var nere på Nacka BK igår för första gången. När jag väl hittat dit var det riktigt kul trots att Castor beter sig som Vasa Reals värsta dampbarn. När Sally en gång fick tokryck och började rusa runt, runt på planen började han dessutom driva henne med skall. Är det någon som behöver en bra drevtax?

Hannah och Sally är grymt duktiga men verkar inte riktigt förstå det själva. Ska försöka tvinga ut dem på tävlingsbanorna. En framgångsrik lydnadssoftis skulle väl vara bra reklam för rasen?

Castor provade på agilityhinderna för första gången och jag är riktigt imponerad av honom, framför allt hur han hanterade gungan. Trodde att han skulle bli livrädd när den vippade över och slog i marken men inte då - han verkade knappt lägga märke till det utan traskade glatt över. Måste såklart prova på flera gånger! Man kanske skulle dra med sig Anna och hennes hundar till Nacka? *hint hint Anna*

Mycket på gång

Det händer en hel del grejer nu och för ovanlighetens skull tycker jag att det är roligt. Annars är det typiskt mig att få panik när jag inte får tillräcklig tid för mig själv men nu känns det bara spännande.

Idag: Ska åka ner till brukshundsklubben i Nacka med Hannah från spårkursen och se om det är trevligt där. Vill hitta en bra klubb att träna på.
1 aug: Ska ut och fika med Micke...
3-4 aug: Åker till Värmland för att träffa Busligans hundar på deras läger.
6 aug: AOH-träff vid Waldemarsudde.
9-16 aug: Sardinien
17 aug: Träffar min nuvarande läkare för sista gången.
20 aug: Utställning i Nyköping, ska dit med Hanna och Liam.
21 aug: Skolan börjar...
26 aug: Utställning vid Ulriksdal.

Och så ska jag försöka pressa in ett spårprov där emellan tror jag. Jag och Castor ska in i jaktklassen, så är det bara!

Lövudden

Nu är vi hemma från Västerås och den internationella utställningen vid Lövudden men det var på vippen att det inte blev någon show för oss överhuvudtaget. Jag och Castor tog tåget ner till Västerås kvällen innan för att ligga över i Nisses studentlägenhet. Han har ju lämnat stället men har lägenheten en vecka till och det står flyttkartonger överallt. I vilket fall som helst hade jag äntligen lyckats hitta fram till rätt hus och var trött, svettig, hungrig och kissnödig. Drog fram nyckeln och försökte öppna dörren. Nyckeln passade inte. Efter lite desperat lirkande var det bara att inse - Nisse hade lyckats ge mig en uppsättning av våra hemnycklar, inte nycklarna till Västerås-lägenheten. Där stod jag med resväska och en hund som tittade bedjande på mig och försökte att inte drabbas av panik. Mammut svarade inte i telefon. Nisse gick det inte att ringa utan jag fick bara en tysk fröken-Ur-röstskvinna i luren. Eftersom jag inte hade några alternativ började jag då ringa på alla dörrar i huset eftersom jag visste att någon av Nisses kompisar hade en extranyckel. Ingen var hemma och inga dörrar öppnades fram tills den allra sista. Dörren slogs upp och där bodde en tjej som visade sig vara en av Nisses bästa vänner och jo, hon visste hur killen med extranyckeln såg ut men inte vad han hette. Jag och Castor fick komma in medan hon började gräva igenom alla mejl och till sist hittade hon ett där Nisse hade skrivit namnet på "the key keeper". Han bodde i huset mitt emot och jag rusade genast dit och ringde på. Han var också hemma!! Slutet gott, allting gott: Jag kom in i lägenheten och började nästan gråta av lättnad.

Morgonen efter steg jag och Castor upp tidigt och åkte till Lövudden med buss. Därute träffade vi Hanna och Liam med Jesper och Monty och vi fick vara i deras utställninstält resten av helgen. Very cosy - sköna stolar, bord, hundbur, golv - riktig lyx! I ringen gick det kasst för mig och hunden. Castor fick en tvåa för att han är för spinkig - "substanzlos". Det hela blev ju inte bättre av att de andra två i hans klass var Jesper och Bellomis Alligator (Zappa). Båda de hundarna är väldigt stora och muskulösa och Castor måste ha sett ut som en jävla myra mellan dem. Jesper fick sin första etta och Monty gick i jaktklassen och fick också en etta.

Vi stannade under söndagen också för det roligaste med utställning är ju att bara träffa hundar och deras ägare, ta det lugnt och prata hund. Castors uppfödare Annika var där på lördagen för att miljöträna Castors halvsyster Isadora - den sötaste taxen jag sett. På söndagen var Yvonne där med en av sina braccos. Nu känner jag mig så sugen på att åka till nyköping 20 augusti och ta revansch. Min hund ska fan inte ha nån tvåa...

Monty svalkar sig efter utställningen. Fler bilder här.

Verrückt

För ett tag sen åkte jag upp till norra Norrland för att prova på grytträning med Castor och nu funderar jag på att åka till Värmland för att träffa Busligan-hundarna. Tänk vad mycket lättare allt skulle vara om man bara hade bil och körkort. Min motivation är det i alla fall inget fel på; jag VILL verkligen iväg och träffa hundarna och deras ägare och uppfödare. Gouyen vill jag särskilt lära känna närmare.

Igår var det sista dagen på arbetet och mina kollegor var visst så glada att slippa mig att jag fick en stor blombukett i avskedsgåva, haha. Väldigt gulligt och jag kommer faktiskt sakna arbetet på sätt och vis men att slippa gå upp 5:30 på morgonen ska bli rätt så skönt. Så nu är jag fri och drygt 13000 rikare - weee! Hur ska jag kunna undvika att shoppa loss fullkomligt på kläder?

Måste berätta om vad som hände förra veckan när jag upplevde några av de jobbigaste timmarna i mitt liv. Jag skulle just städa upp det sista på jobbet innan jag gick hem när papput ringde på mobilen och lät helt förtvivlad. Vid såna tillfällen, när man hör en hysterisk människa som ska berätta något för en, både vill och vill man inte höra vad den har att säga. Min första tanke var att någon hade dött och papputs ord ("Castor har försvunnit från oss...") verkade bekräfta det. Men så konkret var det inte visade det sig. Castor hade slitit sig ute på Nåttarö och var borta sedan några timmar tillbaka. Han hade dessutom kopplet på sig - livsfarlig situation. Timmarna efter det samtalet var som ett stort vakuum. Jag skulle åka ner till Nåttarö men båten gick inte förrän ett par timmar senare så allt jag kunde göra var att vänta och då kommer förstås tankarna. Jag spelade upp tusentals olika scenarion i huvudet om hur Castor hade dött men det otäckaste var nästan att föreställa sig att aldrig skulle hittas, inte ens hans kropp. Men ibland slutar historier lyckligt och Castor kom faktiskt till rätta till slut. Helt uttorkad hade han lyckats hitta till vår stuga; släpandes på en enorm gren som satt fast i kopplet. Min lille kämparhund - ibland är det tur att taxar är envisa.