Trött

Jag är trött men det gör inget för jag är ändå på relativt gott humör. Finns väl inte så mycket att säga om den här dagen egentligen. Jag upptäckte att matten inte är omöjlig, gjorde mål i lacrosse på gympan (ända målet i klassen under lektionen, woo), somnade typ på historielektionen och minns inte så mycket mer sen. Är hemma med lill-killen nu och är fullt nöjd med det. Kallar honom numera för världens smartaste vovve eftersom han lärt sig att ta ögonkontakt när han ska få godis och komma rusande när man smackar. Annars är ett fint smeknamn Fido Castro (papputs idé). Jag vet att jag är dryg men kan inte låta bli.

Är så glad för att Anna (syrran) verkar trivas i sin nya miniklass. Hon kom nyss hem och sa att hon bara skulle lämna väskan för hon skulle gå ut med Kristina och Anton. Sötis, haha. Visste väl att allt skulle gå bra även fast hon tvivlade. Hon kommer nog få ett bra liv. :)

Dagens Hannali:
Jag: Vilken våning ska vi va på då?
Hannali: Eh, ja, asså, jag gissar på femman. Eller fyran. Eller sexan. (som bakgrund kan man ju säga att entrén ligger på "trean" och att fyran - sexan är de enda våningarna med klassrum).

Inte kan man väl vara nere om man har en party cow?

Nämen jippi

Jag hoppas att hon inte tar illa upp om hon läser det här. Vill ju bara visa hur söt hon kan vara. Hannali tittar på griffeltavlan som visar veckans matsedel i skolan:
"Åh, titta! Värsta... öh, maten!"
Tänk vad tråkig skolan skulle vara om man inte fick höra såna kommentarer varje dag, haha.

Hmm, ja... jag sitter här och dricker café au lait och får väl visst vara glad för det.
Papput: "Tror du inte att hundar är lika glada som vi människor?"
Jag: "Är människor glada?"
Papput: "Eh... ja, det är vi väl. Du ska ju dricka kaffe nu. Det är du väl glad för?"
Yupp, I must learn to appreciate the small things in life.

Min hund är envis som satan, tjurig, biter sönder mina händer och kläder, skiter på golvet, blir skrämd för allt han ser och vågar inte hälsa på Lena. Men ändå... han är helt hunderbar och jag är så glad att han finns. Puss Castor.

Försvar

Har det nåt att göra med att jag kommer så dåligt överrens med papput eller varför måste jag jämt försvara och säga emot allt han säger? Jag försöker lugna ner mig men varenda gång ett av hans klumpiga skämt eller fördomar kommer upp så blir jag så jävla förbannad. Säkert menar han oftast inte allvar men det spelar ingen roll. Tydligen är min hjärna programmerad så att jag måste försvara allt som kritiseras. Ta religion som exempel. Jag är inte särskilt religös, har inte tagit del av gudstjänsten sen jag konfirmerades, ber nästan aldrig, osv. Ändå står jag inte ut när några människor tar upp en diskussion som kritiserar själva grundidén med religionen. Det är lite löjligt att jag måste stå där som en humorlös bitch och fräsa att utan religionen så skulle människan inte utvecklats i den takt den har. Ofta så undviker jag att blanda mig i debatter bara för att jag inte klarar av att lyssna på andra, i mitt tycke, idioter som inte tycker som jag. Vad gör det här mig till, en vidrig besserwisser? (vet i så fall en i min närhet som är tusen gånger värre - no names mentioned, haha).

Idag krymper min familj till fem personer. Jag är nu äldst bland de hemmaboende syskonen. Det leder bara till ansvar och plikter fast eftersom Erik ändå aldrig varit hemma de senaste åren så borde ju inte förändringen bli så stor. Varför låter jag jämt så negativ och bitter? Jag ska dricka en god kopp nescafé med mycket mjölk och försöka ta kontakt med människan som är svårare att nå än George Bush.

Ciao

Jag tror jag vet hur jag ska tjäna pengar och få råd att köpa väskor och mössor. Tydligen ligger hela världens intresse i hur man på bästa sätt går ner i vikt så jag ska sälja min metod till Aftonbladet och sedan skriva en bok. Om Atkins kunde så kan väl fan jag. Min metod går ut på följande: ät mer än vanligt, träna mindre; gå ner i vikt. Tydligen funkar det för mig i alla fall. Mitt BMI är på 16, inte så nyttigt kanske men jag ser knappast sjuk ut och jag äter ju regelbundet. Orkar inte riktigt bry mig längre, jag har viktigare saker att oroa mig för än några kilo hit eller dit. Därför ägnar jag just nu min lediga lördag åt kvalitetstid med min hund och pluggande. Många skulle säga att jag inte har nåt liv. Jag säger att jag undviker stress och låter mig själv andas.Tyvärr leder det väl inte till att jag kan skriva några särskilt spännande utläggningar här men va fan.

Arriverdci, nu ska jag plugga italienska glosor!

Svammel

Det sägs ju att man inte kan köpa sig lycklig men jag tvivlar på det påståendet. Säkert finns det människor i de översta samhällsklasserna som är hur deprimerade som helst och fattiglappar som har världens "rikaste" liv men ändå... Jag kan ändå inte vara den enda som får en sån otrolig tillfredsställelse av att köpa saker. Jag älskar att vandra i affärer och titta på allt jag drömmer om och komma på att jag faktiskt har lite pengar i fickan. Numera verkar jag jämt vara pank. Så fort jag samlat ihop lite slantar så dyker det upp något: en väska, en sjal, ett halsband, parfym, en hatt eller något annat. Idag köpte jag världens finaste stickade keps-mössa på Accessorize för 220 kronor. Min plånbok innehåller nu 7 kronor. Visserligen finns det tusentals objekt kvar i butikerna som jag så gärna vill ha men när jag vandrar ut ur en affär med kasse i handen känner jag ändå sån glädje. Jag måste skaffa ett jobb så jag får råd med fler prylar. Såg en sån jävla snygg väska igår som jag... måste ha.

Papput är ju galen när det gäller sitt löpande och det är väl bra att han verkligen har nåt han gillar men måste han dra in mig i det jämt? Jag har inte sprungit på över en månad och nu gnäller han som fan och snackar om att jag ska anmäla mig till Tjejmilen nästa år. Är så jävla känslig för sånt där och blir skitsur. Fräser åt honom "vadå, tycker du jag är så fet?" och nej, det tycker han inte. Jag är en otrevlig unge. Det är synd om alla runt mig som egentligen bara vill mig väl.

Erik har hittat ett rum i Göteborg som han får ha hela terminen ut. Det är bra.

WEEE, jag ska till Felicia på höstlovet!!! Åker måndag morgon 31 oktober och kommer hem onsdag kväll. Fan vad kul det ska bli!! :D

Och så en sista nyhet, ATTENTION!
Anna (inte syrran) har börjat blogga, yay!

På en lektion

Hannali (till mig och Anna): Just de, när ska ni träffa... eh, den där... snubben då?
Jag: Eh, va? Vem ska vi träffa?
Hannali: Jamen, när ska ni till den där snubben?
Jag: Va? Jag vet inte vad du snackar om?
Hannali: Men ni två ska ju gå på den där grejen...
Jag: Pratar du om Coldplay-konserten?

Ibland är Hannali verkligen söt som socker.

Valpkurs

Jävlar vilken lång dag det har blivit idag. Skolan började tjugo över åtta och när jag kom hem var klockan sju på kvällen eftersom jag då sprungit iväg till valpkursen direkt efter skolans slut. Castors första skoldag var väl inte någon direkt succé men vad jag kan minnas så var inte min egna det heller (även fast jag lyckades färglägga rätt antal katter i första matteboken). I alla fall, Castor var riktigt seg och brydde sig knappt om de andra hundarna (sju stycken) och ville hellre ligga och vila än att träna. Kändes lite komiskt då att vi fick öva "ryggsäcken" som går ut på att man ska sätta sig på huk med hunden mellan benen för att den ska lugna ner sig (oj, vad pervigt det låter men det är det knappast). Ögonkontakt-övningen var en ännu större katastrof. Man skulle kasta ut en godis framför hunden och inte låta den gå fram förrän den tagit ögonkontakt och man sagt varsågod. Problemet var ju att Castor inte tog ögonkontakt. Nånsin. Too bad men det där kommer nog ta tid... Det ända som man kan betrakta ha gått bra är "smackningsövningen". Man gör ett speciellt ljud som när man smackar på en häst typ och trycker in godis i käften på hunden. Efter ett tag lär den sig associera smackandet med godiset och det blir lättare att få hunden att komma. Castor verkar redan ha fattat vinken.

Jag har fått blanketter om att jag ska rösta i kyrkovalet. Jag visste inte ens att det fanns något sådant och inte bryr jag mig särskilt mycket om det heller men jag ska nog rösta ändå bara för att uttnyttja min... hmm, demokratiska rätt. Hej å hö.

Åh, ja, vad ska jag skriva... Anna har börjat i sin nya spec-klass på GV och det verkar ha gått rätt bra hittills. De är sex elever eller nåt sånt och det finns en till tjej som var här hemma och hälsade på idag. Allt verkar bra men jag ska hålla koll på vilket humör hon har när hon kommer hem från skolan. Det brukar märkas rätt tydligt när allt inte riktigt står rätt till.

Heja Castor, blivande lydnadschampion... om JAG vill, får man väl tillägga. Hur lydig han blir beror ju fullkomligt på hur jag sköter hans träning. Vad mer? Jag har beställt ett svindyrt matchprogram från England för att en viss spelare blir intervjuad med. Det blir dyrt som satan men vad gör man inte om man är besatt?

Kaffe är gott.

Förlåt...

... för all negativ energi och ångest i mitt förra inlägg. Tyvärr är det sån där jag är. Ena stunden är allt verkligen becksvart och jag önskar att livet bara kunde ta slut men några timmar senare kan jag ha glömt allt. Jag ska sluta vara så sur och konstig och fortsätta med min tillgjorda, falska men ändå upplyftande positiva anda. Det känns faktiskt bättre om man vrålar "YEEEEES, ÄNTLIGEN GYMPA!!!" innan en lektion än om man gnäller "amen, va faaaaaan". I läxa tills imorgon har vi repetition av latinets 1:a och 2:a deklination. Yaaay, vad jag har längtat!!!

Idag var det en "kort" skoldag och vi slutade redan 14:10. Tänk, man hann hem innan någon annan. Vete fan när jag fick låsa upp dörren senast. Castor hade varit ensam hemma i två timmar och var yrvaken men glad att se mig. Han lekte helt galen tills jag gick in på toaletten för några minuter. Då började han tjuta helt hysteriskt. Har ju hört honom gnälla många gånger förut men det här var värsta ångestfyllda skriket istället. När jag kom ut var han nära att välta omkull mig av lycka. Stackars liten kille. Fick just ett samtal från Sthlms Hundforum förresten som sa att jag får börja på valpkursen imorgon eftersom någon annan lämnat återbud. Det kommer bli ett jävla springande. Skolan slutar 15:40 och då måste jag rusa hem från Kungsholmen, hämta upp Castor och sen springa tillbaks nästan samma väg för att vara där 16:30. Men det ska bli kul i alla fall.

Hmm, kan ju berätta lite tråkigt om skoldagen också. Idag hade vi vår första lektion i matte C. Läraren frågade alla varför vi valt att läsa matte och tydligen så var det ingen i hela gruppen som gjort det för att han/hon är intresserad av ämnet. Det känns bra, då kanske man slipper överentusiatiska snillen som pratar i 190 km/h och skriver ekvationer så att pennan slits ner på två sekunder. Vi delades in i smågrupper och fick försöka avsluta några olika talföljder. Jag satt där som en idiot och fattade inte ett piss medan de andra två pratade upphetsat om olika möjligheter. Aja, hoppas att min mattehjärna hinner vakna inom några dagar, annars kommer det här bli jävligt tufft...

Otur som vi har så har vår gympalektion blivit placerad på tisdagar innan lunch. Väldigt opassande tid eftersom det blir stressigt och man känner sig halvt ofräsch resten av skoldagen. Stefan, som vi har döpt om till Satan, inledde med att prata om allt hemskt vi ska göra det här året. När prat om gymnastik och teoriprov kom upp så kände jag hur all låtsas-glädje sakta rann ur mig. Något som är bra med Stefans gympalektioner är i alla fall att de är rätt så fria. Idag fick vi välja mellan att gå ut och springa, vara i gymmet, spela basket eller badminton. Jag lyckades tvinga med mig Hannali ut på en joggingtur i Rålis och jag får väl erkänna att vi kanske inte sprang hela jävla vägen men visst fan arbetade vi. När vi sen kommit tillbaks och satt oss i gymmet kom en ironisk Satan.
Satan: Gick det bra att springa?
Jag: Jarå, asbra!
Satan: Ja gud, ni ser ju verkligen otrooligt svettiga ut *himlar med ögonen*
Efter lektionen snackade han om hur besviken han var på vissa elever i klassen eftersom han inte kunde lita på dem. Blev så jävla förbannad. Om det var några som faktiskt tränade under den lektionen så var det jag och Hannali.

Lunchen bestod av bakad potatis med nån konstig röra av det som antagligen var alla matrester från vårterminen. Potatisen såg ut som en rutten hamster som man drog av det skrumpnande skinnet på. Hannali uppskattade inte min målande beskrivning.

Historielektionen var rätt seg. Vår lärare har verkligen arbetat på skolan sedan hedenhös och det märks på hans sätt att vara och de böckerna vi får använda. Det historiska atlaset var från, tro det eller ej, 1968. Vi satt och slumrade lite medan han malde på om människans utveckling från apan och om det egyptiska folket. Igår överraskade han oss med att jämföra människan med uttrar och sälar. Tydligen ser vi likadana ut och det ska visa på att människan hade en förhistorisk släkting som var vattenlevande. Jag blev lite förolämpad.

Vår latinlärare är oftast rolig men kan babbla lite väl mycket ibland. Fastän lektionen idag bara var 50 minuter lång så höll jag på att bli galen för att det var så tråkigt. Hon repeterade deklinationerna med oss och lärde oss en massa okända sentenser men jag orkade bara lyssna några minuter. Sedan övergick jag till att bläddra i min kalender och diskutera vilka namn som är vackra tillsammans med Hannali. Min eventuelle, framtida son skall icke heta Gottfrid, det kan jag lova.

Jag kanske ska hälsa på Felicia i Växjö. Hoppas, hoppas. :)

Per aspera ad astra - genom svårigheter till stjärnorna

Utbränd

Inte riktigt kanske men jag förstår fan inte hur jag ska orka med det här året. Råkade ut för värsta hetsätningen under lunchen idag. Det var läskigt, kändes som allt runt omkring bara försvann och jag fullkomligt kastade i mig maten. Det var inte ens gott. Just nu äter jag min tredje frukt på en kvart. Imorgon är det visst skola igen. Vår lärare i italienska verkar skum. Fan, just det, gympa. Förlåt för att jag inte kan knappra ihop fullständiga meningar ens men så blir det när man varit för länge i skolan.

Nada

De flesta människor vill inte ha för mycket medkänsla när det går illa för dem. Hellre än att låta sig daltas med så står de ensamma för att visa hur starka och tuffa de är. Varför? Vad är det för kall och ensam värld vi skapar om man inte ens får ge en sörjande vän en varm kram? Nu har jag visserligen inte avvisats men oviljan syns ju så tydligt.

Händelselös dag. Vaknade, var ute och lekte med Castor i Karlberg, var på fotboll (Djurgården slog Kalmar med 3-1). Imorgon har jag skola från 8:20 till 16:40. Damp, damp, daaaaaaamp. Jag är inte redo för tvåan. Tidningarna skriver ju om alla som tar friår i arbetslivet; det vill jag också göra. Kuratorn snackar i och för sig jämt om att jag ska stryka några kurser och läsa dem i efterhand men åter igen... det gäller ju att visa sig stark och tålig. Jag har ätit för mycket och jag känner för att bryta ihop och gråta av någon anledning. Skulle inte avvisa en kram just nu...

The Voice Live 05

Jag tycker inte om hip hop och R&B. Ändå var jag på avslutningen av Ung 08-festivalen idag: gratiskonserten i Kungsan som fick en att tänka på en lite mindre version av Live 8. Vad gör man inte för att få umgås med trevliga människor liksom... Med följde Lena och tre av hennes kompisar: tvillingarna och Lotta. Vi hann se Bounce, Timbuktu och nån tönt som tydligen kallar sig September innan vi lackade fullkomligt på alla fulla idioter s0m höll på att krossa oss. Snyft, snyft, snyft, jag fick inte se Timbuktu, Robyn eller Craig David. Världen går under. Lenas vänner har dyr smak. Jag är trött. Felicia lyser med sin frånvaro. Jag har gått upp ett halvt kilo = fetto. Bleh.

Skola och Ung 08

Det här var inte direkt en dag som jag längtat efter. Idag, 9:30 på morgonen började skolan. Vaknade tidigt för att inte behöva stressa och kunna rasta Castor innan. På sätt och vis är det faktiskt bra att gå ut med hunden innan man går iväg eftersom det gör att man får lite frisk luft och hinner vakna till bättre. I alla fall... blev deprimerad när jag klev in i skolbyggnaden och såg att allt ser EXAKT likadant ut som förut. De kunde väl åtminstone ha bytt ut nån tavla, målat en liten bård, men icke. Alla i klassen var sig också lika förutom att de flesta var extremt solbrända. Vi fick lite information och våra nya scheman. Fick veta att jag trots allt inte ska läsa instrument/sång vilket gjorde mig skitglad eftersom jag slipper två extra lektioner i veckan. Dessutom upptäckte vi en annan trevlig grej på schemat: varannan fredag är vi helt lediga. Wohoo! Måndagen är tyvärr lika lång och Hannali skrattar åt mig eftersom hon tentat av sin spanska 4...

Eftersom vi numera är s2b så har en annan grupp småbarn fått ta över vårt gamla namn; s1b. De skulle vi gå en tipsrunda i skolan med idag för att visa alla olika delar. Det pinsamma var att vi knappt själva hade koll på var saker och ting låg. Jag menar, hur ska vi veta var fysiksalarna ligger? Vi är ju fan bara små förtappade språkelever. När vi äntligen lyckats göra oss av med ettorna så gick vi till matsalen och återsåg de elaka kärringarna och gubbarna där (den lilla sura skrämde fullkomligt slag på ettorna med sitt skrikande, jag sa medlidande till dem "det är bara att vänja sig..."). Självklart hade jag glömt mitt matkort så "lunchen" blev ytterst torftig och jag drog istället med mig Hannali, Robin och Alex till Kungsträdgården där Ung 08-festivalen pågår. Hannali hade varit tveksam till om det verkligen var värt att gå dit men vi hade rätt kul. Vi rusade till H&M och köpte billiga t-shirts och linnen för att kunna trycka text på dem för 30 kr. Vår vackra text är "helt borta...". Höstens fullträff! På Åhléns fick vi syn på nåt häftigt: hon i kassan hette "Hanna-lii". Första gången Hannali ser någon som heter som hon. Sedan hände lite annat och när vi gick för att lyssna på en HIV-positiv kvinna lackade Robin och Alex och stack. Jag och Hannali testade nåt häftigt: "Bubble tea", en konstig dryck från Asien som innehöll små gelékulor. Lite svårt att förklara men märkligt var det. Vi passade dessutom på att skriva en asbra sångtext i ett tält genom att klistra ihop små lappar med meningar på.

Sätt igång
Jag tror jag blev presenterad och vi åkte långt bort
Så ta mig och bråka med vakter; så nära får ingen gå,
ett skäl för att du är helt okej, hej, för det fixar sig till slut
Min kyl är tom, man får betala för allt när löven faller ner
Ska det bli nytt liv eller manana manana som vi säger
Det finns risker och det enda sättet jag har var lätt att fånga
Jag minns, deppig som jag är, såna sämre dar
Ut i en bakfylla blandad med svarta stativ ska du och jag ha barn
För nu roffar vi åt oss everything, oavsett vad jag, Göteborg och Singoalla tror
Och han känner likdant. Patetisk och ynklig istället för ett piss
Så det hela resulterar i en och flera mil från Jolene,
och jag vet inte vart men hittar inte i labyrinten

Poetiskt, vackert, underbart. I tältet bredvid fick man sjunga in sin låt i en inspelningsstudio men vi bangade. Jag är trött. Tur att det är helg. Ska gå ut med lill-terroristen nu.

Valpkalas

Just nu är kvällen innan jag förs till giljotinen för avrättning. Känns... otroligt bra och lugnt. Fattar inte hur jag innan sommarlovet kunde tänka att det skulle vara svårt att klara sig på lovet; utan sysselsättning och vänner. Nu har det ju inte blivit så. Sommaren får sammanfattas som bra och jag vill absolut inte tillbaks till skolbänken. Jag har inte tid med skola, sorry.

Idag var Castor på "valpkalas" på Stockholms Hundforum på Kungsholmen. Grejen är att man gratis får chans att träffa de som jobbar där innan man bestämmer sig för om man vill gå på valpkurs senare. Samtidigt får man träffa andra valpar och deras ägare och ställa frågor till hundexperter. Förutom Castor så var där en skitstor border collie, en miniliten yorkshire, en vacker japansk spets och en mellanschnauzer. Det är märkligt att Castor som är så blyg bland okända människor kan vara så påflugen när han träffar andra hundar. Han trivdes jättebra och var helt galen av lycka. Särskilt gillade han schnauzern som var lika stor som han och hade lika fina mustacher men typ dubbelt så långa ben, haha. Border collien brottade han ner på rygg men tyvärr hämnades den på honom senare och snodde hans tuggsko. Tänk att jobba på ett sånt där ställe... värsta kul.

Jävla skola.

Schema

Har typ ägnat dagen åt att fasa över mitt nya schema som ligger ute på skolans hemsida. När jag ser det så undrar jag hur fan jag ens ska hinna med att äta det här året. Måndagen håller på från 8:20 till 16:40. Va fan, jag som trodde det skulle vara åtta-timmars arbetsdag för svenska folket? Blir dessutom orolig för hur Castor ska klara att vara ensam hemma så länge när jag går i skolan (mammut går hemifrån vid ett-tiden på dagen). Hittills har han dock inte visat några tendenser på extrem ensamhetsångest. När man lämnar honom en stund så går han oftast in i mitt rum och somnar. Tillbaks till schemat: fredagen ser bra ut; då har vi bara två lektioner. En annan grej som jag noterar är att vi verkar ha en ny lärare i tyska. Om så är fallet blir jag fan gråtfärdig av lycka. Ingen lärare kan nånsin suga så mycket som vår förra. Tydligen läser vi tyska tillsammans med internationella sektionen. Undrar om vi tvingas ha all utbildning på engelska då? Har miljontals andra frågor men förhoppningsvis klarnar allt på fredag eller nåt. Känner värsta ångesten. Vill ha en förändring, inte att allt bara går tillbaks till samma trista, hopplösa jävla vardag som gjorde mig så deprimerad i ettan. Ser Erik plocka med alla pryttlar han fått på Handels idag och är avundsjuk som fan. Varför får jag aldrig vara med om något spännande?

Imorgon ska jag och Castor på "valpkalas". Sen börjar skolan. Droga ner mig.

Sista riktiga sommarlovsdagen

Sitter i min morgonrock och lyssnar på Coldplays skiva A Rush Of Blood To The Head. Känner inte så mycket av musiken, tycker det är rätt slätstruket och tråkigt men kanske lär mig att uppskatta den efter ett tag. Ibland känns det som alla verkligen gör allt för att undvika mig. Det är förstås inbillning till stor del men det gör mig ändå nedstämd. Har lust att träffa Felicia och Maria. Man kanske borde köpa en tågbiljett för pengarna man inte har och åka iväg från Stockholm. Nu blev säkert två personer livrädda.

Jag har som sagt var aldrig träffat Tom men ändå griper hans liv tag i mig så jävla mycket. Hans pappa har dött nu och hans värld verkar trilla i bitar. Vill kunna vara där hos honom och lägga armarna runt honom och säga att allt kommer ordna sig. Antagligen kommer vi aldrig träffas och det är synd för han är så intelligent och snäll. Nu kommer jag snart trycka på enter två gånger och påbörja ett nytt stycke i bloggen. I och med det lägger jag på sätt och vis Toms sorg åt sidan. Tänk så enkelt det kan vara för mig men för honom försvinner inte känslorna så lätt. Jag kan aldrig hjälpa någon.

Det är kul med en digitalkamera men ännu roligare skulle det vara om man hade något att dokumentera. Blir bara en jävla massa bilder på min hund och jag gillar att se på dem men ingen annan lär väl orka. Vet inte vad jag ska göra idag. Har ångest.

Får väl länka till lite bilder så att inte den här sidan blir fullkomligt nerhorad med foton.

Godmorgon
Mysig viloplats
Erik kommer hem: Jag är inte hungrig...
Mmm, Precept valpfoder uppblött i vatten.
Mammut och Castor promenerar
Hejdå Eriks Lacoste-skor
Mamma, bär mig. Trappan är hög!
Ska vi sitta här länge? Jag tänker inte kissa.

Kalender

Fredagen närmar sig utan nåd och snart börjar jag i tvåan. Idag passade jag på att åka ner på stan och inhandla lite nödvändiga grejer till skolstarten. Köpte lite pennor, kollegiblock, mappar och en kalender på akedemibokhandeln. Kvinnan i kassan: "Du vet väl att vi säljer 10 block för 189 kr?" Jag: "Öh, ja, men det blir nog lite mycket. Nöjer mig med de där." Hon: "Men du har ju redan fem stycken. Det skulle kosta nästan lika mycket!" Eftersom jag inte är nån jävla bodybuilder och dessutom skulle fortsätta gå runt på stan så sket jag i att kånka på fem extra block. Mammut fick förstås spader när jag sa det. Gjorde ett onödigt impulsköp på Vero Moda och köpte ett snyggt grönt linne för 200 spänn. Sen rusade jag runt och letade efter en väska i en och en halv timme. Problemet när det gäller skolväskor är att allt som finns i affärerna antingen 1) skriker skolväska och är skitfula, 2) är skitsnygga men för små, 3) är opraktiska. När mitt huvud dunkade så mycket av smärta att jag knappt kunde tänka bestämde jag mig till slut för att köpa en okej väska på Åhléns. Den är snygg, var billig och har plats för A4-papper. Passade dessutom på att göra ett till onödigt impulsköp: en sjal för 129 kr. Jag är pank och vi som tänkt gå till Grönan nästa vecka. Får låna pengar av nån.

Fan vad ointressanta grejer jag skriver. Varför skulle någon bry sig om vad jag köpt på Åhléns? Inte ens jag kommer orka läsa den här texten om några år. Erik är typ allergisk mot Castor. Han har röda nässelutslag över hela armarna och käkar medicin. Jag tänker aldrig lämna ifrån mig min bäbis. Om någon ska flytta så är det Erik. Imorgon åker han till Göteborg för att skriva in sig på Handelshögskolan men han har fortfarande inte hittat nån bostad. De första dagarna kan han bo på vandrarhem men sen blir det problem. Jag får panik; vill att han ska hitta nåt för allas bästa.

Nu ska jag gå och göra en kopp Nescafé. Mmmm. Mina tänder lär vara gulare än en amerikansk skolbuss innan jag är 20. Jag kanske blir en sån lättlurad jävel att jag går på tv-reklamen och beställer "Rapid White" för att pensla på tänderna.

Gefle

Människor svälter ihjäl i Niger, Depp vill göra porrfilm, Paris Hilton gör sig av med sin chihuaha för att den blivit för stor, Gazaremsan töms på israeler. Aftonbladet kan verkligen konsten att blanda nyheter på ett smaklöst sätt. Tyvärr är de inte värst i Sverige. Expressen har alltid slagit dem med hästlängder. Jaja, alla är ute efter att tjäna pengar och sälja lösnummer, så är det bara.

Jag har fått världens bästa present från Sydkorea av Hannali. Kaffe-tuggummi. Hahaha, ingen annan nation i världen utom Japan hade väl kunnat komma på nåt sånt. Jag är på sätt och vis väldigt nyfiken på hur det smakar men samtidigt undrar jag om inte paketet ska läggas in i ett skåp som minne.

Igår var jag i Gävle och hälsade på Jan och Ylva. Staden var oerhört vacker och ren efter att miljontals supande ungdomar rivit allt någon dag tidigare (känn dig träffad, Mia). Farbror och faster suckade. "Ja, inte nog med att alla Gävle-ungdomar ska hit och supa. Dessutom drar de ju hit alla ungar från Sandviken och Bollnäs och sånt." Haha. Matchen mellan Gefle och Djurgården var rätt dålig och tråkig. Säkert berodde det delvis på att jag frös så förbannat att jag i slutändan inte kunde tänka längre. Det som var kul var att det var så mycket djurgårdare där och att vi tog över arenan fullkomligt. Ståplats och sittplats hånade varandra ännu mer än vanligt. Skrattade. Jag överdriver faktiskt inte nu när jag säger att jag aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Det var helt sjukt och ingen annan verkade särskilt besvärad. När en halvtimme återstod så var jag nära att skita i matchen och sätta mig inne på toaletten för att få lite värme. Det kändes som kroppen sakta men säkert stängde av sina funktioner och jag frös ihjäl. Sedan fortsatte jag att frysa i bilen hem till Jan och Ylva. Sedan frös jag trots att jag fick låna en stor kofta. Jag frös när jag åt middag i deras villa. Jag frös när jag såg Stefan Holm riva ut sig i VM-finalen. Jag frös på väg till stationen. Jag frös på tåget trots att jag virade in mig i en enorm fjällrävenjacka som inte var min. Frös, frös, frös. Väl hemma i lägenheten började jag återfå känseln i kroppen igen och min mamma som är så omtänksam och snäll sa "gå ut med Castor innan du går och lägger dig." Jag frös hela promenaden med. Som synes finns egentligen inget att skriva. Skolan börjar på fredag; oj, vad kul. Den här veckan är det ung 08-festival men det är säkert bara 13-åringar där.

Stolt!

Min lille son är så duktig så. :) Idag har han varit helt rumsren. Fatta, inte en olycka och när vi var ute i regnet så vägrade han gå hem innan vi besökt hans vanliga kisställe. Det är så jag blir tårögd av lycka och stolthet. Tänk, vad lite som kan behövas ibland.

Har varit med Hannali idag eftersom hon äntligen återvänt hem. Gått på stan och tittat på alla kläder vi inte har råd att köpa, druckit kaffe och lekt med Castor. Skolan närmar sig med sjumila-steg men orka tänka på det just nu. Ska inte fundera för mycket ikväll och Suede är underbara; åtminstone deras två första plattor. Sedan försvann Bernard Butler och de helt fantastiska gitarrinslagen. Hans gitarr och Brett Andersons otroliga röst återförenas visserligen i det nya bandet The Tears som kom ut med sin första skiva i år men någonting saknas; Suedes magi är liksom inte där. Om ni undrar vad som menas med magi så lyssna på första spåret på Suedes första skiva; So Young. Tror nästan att det är min favoritlåt. Aldrig har en gitarr låtit så vackert. Så sentimental jag blev. Har aldrig varit så bra på det här med att uttrycka känslor. Är väl det som alltid blivit mitt fall.

Unik

Har man lekt terrorist hela morgonen så blir man lite trött.

Bläddrar igenom SL:s så kallade färdlektyr som gavs till alla Stockholms gymnasielever förra året. Läser alla halvpoetiska noveller och funderar över hur smal gränsen mellan succé och flopp kan vara. En bra författare måste ha någonting eget. En bra författare använder inte uttryck och metaforer som han eller hon har hittat i någon annans text. Ska man vara unik kan man inte beskriva känslor som "jag vill vara osynlig". Ingen bryr sig efter att ha gått igenom samma klumpiga uttryck gång på gång. Jan Majlard på SvD skriver i dagens sportkrönika: "När mannen mödosamt öppnar och stänger ögonen snurrar pupillerna som körsbären på en enarmad bandit". Det var bra skrivet. Säkert har någon använt den jämförelsen förut men eftersom jag inte hört den så ler jag och tycker att Majlard är en jävla bra journalist.

Höstmodet börjar strömma in i butikerna och jag blir mer och mer uppspelt och desperat på samma gång. Dyra men undervart vackra kläder trängs överallt framför mina ögon och jag tittar gnällande igenom min kardborrsplånbok som innehåller 160 kronor. Möjligheten till att köpa kläder i de affärerna jag vill handla i suddas fort ut och jag börjar titta igenom H&M:s utbud. Blir först glad när jag upptäcker vad mycket de har att erbjuda till humana priser men entusiasmen dör när jag inser att om jag köper den mysiga cardigantröjan så kommer jag knappast vara ensam. Modevärlden är motsägelsefull. Å ena sidan ska alla ha samma sorts stil på sina kläder men om man går runt i likadana plagg så blir det billigt och fult. Alla strävar efter att vara unika men ändå hitta den rätta, acceptabla stilen. Det är tur att man bor i Stockholm som ändå har ett stort utbud av affärerer och inte i säg... Kramfors (har fortfarande inte glömt "Gujjes mode"). Jag behöver ett jobb; pengar, pengar, pengar. Blir galen av sorg när jag inte kan köpa kläderna jag vill ha. Tänk vilka problem man har.

Igår blev Castor vaccinerad mot kennelhosta, hepatit-nånting, valpsjuka och parvovirus. Tänk vad härligt om man hade så tjockt nackskinn som han och inte ens reagerade när man fick en spruta instucken i sig. Att åka buss var visst spännande men att sitta i veterinärens väntrum var inte alls kul. Då var man förstås tvungen att gråta lite och gömma sig under fåtöljerna. Inte jag alltså, även om jag skulle önska att man fick lov att visa känslor på det sättet om man var människa.

Idag kommer Anna hem efter att ha varit på smådjurskollo i två veckor. Jag undrar vad Castor kommer tycka om det. Han är ju livrädd för alla ungar han möter på gatan och Anna är ju inte direkt känd för att vara varsam. Vilken chock.

Nähä, det menar ni inte?! Jag menar, jag blir ju inte alls manglad av barnvagnar minst tio gånger om dagen? Finns det något mer hänsynslöst än en nybliven morsa med barnvagn? Skulle väl kanske vara en man med sin okopplade, agressiva dobberman.

Viktigt beslut

Igår eftermiddag var jag som så ofta nedstämd och tyckte allt var piss. Eftersom det i såna lägen jämt infinner sig känslan av total hopplöshet så bestämde jag mig för att något behövde ändras i mitt liv. Jag har visserligen inte använt dem på hela sommaren men i alla fall så letade jag upp alla mina rakblad och kastade ut dem. Samtidigt gjorde jag mig av med de lagrade värktabletterna som legat gömda på mitt rum. Självklart är det inte svårt att skaffa nya grejer men nu när de inte finns där till hands så kan inte impulserna komma åt mig lika lätt. Det känns skönt att ha gjort sig av med allt. Nu ska jag lova mig själv något. Jag ska aldrig mer skära mig.

Den här dagen har varit händelselös och att skriva om den visar bara vilket icke-existerande liv jag har men ändå. Vaknade vid sju-tiden av att papput dundrade in i mitt rum för att väcka Castor som skulle ut. Tyvärr kunde han inte förstå att detta även innebar att min sömn blev förstörd. Konstigt nog lyckades jag ändå somna om men vaknade bara nån halvtimme senare av att Castor stod nedanför min säng och gnällde. När han märkte att det inte hjälpte för att få upp mig så satte han igång med att bita i sin pipande ringleksak. Jag masade mig upp och försökte äta frukost medan han var fullkomligt galen och till slut kissade på sig av upphetsning (anledningen till det var att han lyckades riva ner en extremt intressant Vi-tidning och rusa omkring med). Jag lackade och tog en lång dusch medan mammut fick gå ut med honom. Hannali ringde och berättade att hon inte skulle jobba den här veckan - eller de kommande dagarna - eller idag - eller någonting - ja, kanske skulle hon vara ledig imorgon så då kunde vi träffas. Den som bestämmer arbetsschemat på Max borde ha en stor, fet smäll. Efter lunch tog jag med Castor ner till Karlberg eftersom det är det enda stället utomhus som han uppskattar att vistas på. Släppte lös honom fast det står en extremstor blå skylt om att "HUNDAR SKALL HÅLLAS KOPPLADE". Tyvärr kan varken Castor eller jag läsa och dessutom stör han ingen (förutom mig). När vi skulle gå hem igen så blev han självklart odräglig och vägrade gå som vanligt. Människor som låg och solade skrattade åt mig och skakade på huvudet medan mitt humör blev allt sämre och sämre. När nästan en halvtimme gått och vi förflyttat oss högst femtio meter fick jag ett fullkomligt utbrott och vrålade som en sinnesstörd och drog den stackars valpen över bron som går från Karlberg till Vasastan. Självklart gör inte det att något blir bättre. Castor grät ännu mer och såg förbrående på mig och ryckte åt andra hållet. I det läget vill man inte att folk kommer fram för att prata med babyröst om hur söt han är. Tyvärr verkar de inte förstå det och får ett väldigt tillgjort, ansträngt leende från mig. När Castor äntligen hade kommit hem (sista biten hade han förstås sprungit eftersom han då märkte att han närmade sig vår port) så lämnade jag honom hos lillebror och gick ut för att göra lite olika ärenden, bland annat hämta ut Coldplay-biljetterna. Nu sitter jag här och skriver en extremt lång text som inte handlar om nånting medan hundvalpen ligger på rygg och tindrar med ögonen som om han vill ställa sig in och få mig att förstå hur underbar han egentligen är. Ikväll ska vi till veterinären för att han ska få sin första spruta. God, help me. Tills dess ska jag... typ titta på TV och spela Sudoku. Yay, vad spännande!

Välkommen hem!

Hej, jag heter Sigrid och ser ut som ett skrämt djur med fräknar.

Hannali har äntligen kommit tillbaks från Sydkorea men jag har inte kunnat träffa henne än. Längtar, finns så mycket som jag vill höra. Hon har varit så länge i Korea nu att jag får döpa om henne till Hanna-Lee för jag minns att Sydkoreas fotbollslandslag hade fem spelare som hette Lee. Haha, vad rolig jag är.

Igår kväll tänkte jag att det var så mycket jag behövde skriva här i bloggen för då var jag nere på botten och mådde skitdåligt. Nu är det en ny dag och mycket av de där känslorna har spolats bort med sömnen. Bra det. Ibland tror jag att jag bryr mig lite väl mycket om andra människor. Jag har kontakt med folk som jag aldrig ens träffat i verkligheten och gräver ner mig så djupt i deras problem att jag glömmer mig själv. Det är själviskt att tänka så. Man ska hjälpa alla som man kan hjälpa. Men varför bryr sig ingen om mig i gengäld då? Världen är orättvis och kall och korrumperad och allmänt jävlig. Jag är otacksam, girig och elak.

Erik har kommit in på Handelshögskolan i Göteborg trots att han stod som typ trettionde reserv eller nåt liknande. Det är värsta chansen för honom så jag blir sur om han inte tar den. Problemet är förstås att hitta en bostad i den inflyttningstäta staden med sån kort varsel. Om det inte vore för att alla våra närmaste släktingar har dött så hade det inte varit nåt snack men nu... han kanske tvingas tacka nej på grund av att han inte har nånstans att bo. Vad händer då? Han blir kvar här hemma och allt fortsätter som vanligt; dvs: han skiter i familjen, han tar våra pengar, han är borta jämt, han super, hånar oss när han är hemma och så vidare. Förlåt någon för att jag vill att han ska flytta. Jag kommer säkert att sakna honom när han försvunnit. Då är vi bara fem personer kvar här hemma och hur många tillfällen per år kommer hela familjen kunna träffas då? Vid jul? Dessutom är Erik det syskonet som står före mig i åldersordningen vilket betyder att nästa gång är det min tur att flytta. Det ger mig sån panik och ångest. Ska jag vara redo att bo ensam om bara två år? Är så rädd för att bli övergiven och bortglömd. Ibland är jag en extremt pessimistisk person men det är befogat känner jag.

Castor är ingen strävhårig tax, han är en mosträvig tax. Min humor är verkligen på topp idag.

Dagens råd

Sov aldrig på eftermiddagen, VARNING! Kröp ihop bredvid en sömnig Castor på trägolvet, kurade ihop mig i täcket och somnade in så skönt. En timme senare vaknade jag; stel, dödstrött, med minnesluckor och bortdomnade ben. Vet fortfarande inte riktigt om jag lever eller inte.

Rutiner är så tråkiga. Man upprepar samma tradiga sak gång på gång och vet att det kommer fortsätta likadant så länge man fortsätter leva som man gör. En tråkig rutin är att sminka sig, en annan att tvätta linserna, en tredje att raka benen. Snart gör jag fan uppror och skiter i allt det där. Kanske är det så man hittar lugn i vardagen och blir lycklig? Antagligen inte. Människor har vissa förväntningar på en för att man är kvinna och om man bryter mot dem så blir man bara betraktad som udda. Ska egentligen inte gnälla eftersom jag ser på andra på exakt samma sätt. Igår gick jag förbi en heterokille med vaxade ben. Stirrade som en Olof och tyckte det såg så jävla gross ut. Tjejer ska ha hårlösa ben, killar ska inte ha det men heller inte se ut som gorillor. End of story. Antar förresten att jag inte är den enda som har nåtts av Veets nya reklamkampanj. De skickar ut vaxremsor till tonårstjejer och frågar om man är en "Wax Virgin". Läste igenom texten och var nära att börja asgarva i slutet. "4 veckor senare: Berättade för tjejerna om mitt nyvunna självförtroende och det verkar som om alla redan använder Veet! Var det verkligen bara jag som var Wax Virgin?" Grattis Veet, ni har lyckats skapa årets töntigaste reklamkampanj och slår till och med ut den där dubbade tandkrämsreklamen på tv. Trots det är de ju smarta. Är ju själv en skraj "Wax Virgin" så nu kanske jag plötsligt upptäcker hur oerhört smart och smidigt det är att vaxa benen och kommer använda Veets produkter tills jag dör. Grattis igen.

Jag fryser så jävla mycket och det är fortfarande bara början av augusti. Kan föreställa mig hur det kommer vara i februari när jag sitter i skolan som inte har uppdaterat sin uppvärmningsanordning sen huset byggdes typ (100 år sen). Brr, blir alldeles gnällig bara vid tanken. Castor fryser också men jag vet inte om hans darrningar beror på rädsla eller kyla. Det tar emot men jag lär väl behöva skaffa hundkläder till honom i vinter som nån värsta Paris Hilton-tönt. Och jag som har garvat åt dem så länge. Zakynthos känns så avlägset, kanske var det bara en dröm. Inte ens solbrännan finns kvar ju.

Upptäckte nyss att vi visst inte leder allsvenskan längre. Nothing lasts forever. Suck.

Käkarna hoppar snart ur led

Shit, jag kan inte tänka klart. Är så snurrig i skallen och trött och för en gångs skull hungrig. Inte rätt läge att sätta sig ner att skriva kanske men har man tråkigt så har man.

Jag och pappa har riktigt dålig kontakt. När man skriver så så tror väl de flesta att jag antingen inte vet vem han är eller att han lämnade oss när vi var små men så är det inte. Pappa har alltid bott hos oss och eftersom mamma jobbar så mycket på kvällarna så har väl han varit den som ägnat mest tid åt oss på vardagarna. Trots det så har vi verkligen omöjligt för att kommunicera. Jag vet inte hur mycket det har att göra med att han har en hörselskada och jag pratar rätt tyst men i vilket fall som helst så uppstår det jämt missförstånd och ilska så fort vi umgås med varandra. Varför skriver jag det här? Jo, tydligen ska vi åka till Gävle tillsammans på söndag och gå på Gefle - DIF och hälsa på min farbror Jan. Känns skitkonstigt att göra någonting ensam med pappa men antar att det är ett steg i rätt riktning. Ska bli kul att träffa Jan också, det var många år sen. Han och hans fru har inte mått så bra efter att deras enda barn, min kusin Fredrik dog för ett tag sen.

Igår kväll träffade jag en söt liten papillon-tik och hennes matte när jag släpade runt på Castor. Egentligen ska lillkillen inte umgås med andra hundar än så länge eftersom han inte är vaccinerad men det var ju så kul att träffa Topsy att jag gav med mig. I alla fall, tikens matte tipsade mig om ett ställe i innerstan där man kan gå på kurs med sina hundar. Skitbra att jag fick reda på det eftersom vi inte har bil och jag fasat för att man ska behöva åka ända bort till Nacka för att uppfostra valpen. Nu har jag anmält mig till "happy puppy hour" eller nåt liknande. Haha, får se hur det går.

Vill att folk ska sluta vara bortresta. Jag ruttnar.

Who does she love in time-honoured fur?

I know a girl, she walks the asphalt world
She comes to me, I supply her with Ecstasy
Sometimes we ride in a taxi to the ends of the city
Like big stars in the back seat, like skeletons ever so pretty
(Suede - The Asphalt World)

Fan vilken tur jag hade och fick en sån exeptionellt bra musiksmak. Jag hade kunnat drabbats av pappas dåliga gener och suttit och lallat Dolly Parton och Kim Larsen. Brr. Felicia ska ha mycket cred för att hon fick mig att börja lyssna på annat än Power Hit Radio. Minns när hon skickade mig en Linkin Park låt som jag var besatt av i månader, haha. Sen dess har min musiksmak förfinats och är nu på den allra högsta toppen. Punkt slut. Anna (inte syrran) och jag har bokat biljetter till Coldplay i november. Hmm, oroar mig lite, har inte ens lyssnat på dem än och en massa människor säger att de suger och är falska. Till exempel Tom från Nederländerna. Honom lyssnar man på vilket påstående han än skulle komma med. Önskar att jag kunde vara mer som han. Det kanske jag ska säga till honom...

Egentligen finns det liksom inget av särskilt stort värde att berätta. Lovet rullar iväg, himlen verkar aldrig klarna upp, Castor piper på promenaderna och jag käkar onaturligt mycket frukt. Känns i alla fall bra när man kan trösta sig själv med vetskapen om att man trots allt fått något uträttat under dagen. Vad är det med oss människor egentligen? Varför ska vi alltid ha så dåligt samvete över att vi inte använder varenda liten sekund av våra liv till något "nyttigt". Om man erkänner att man legat i soffan och slöat så förtjänar man visst att skämmas. Men, men... har uträttat en massa ärenden idag så jag godkänns av skaran. Jag yrar. Min hund är en härlig fotvärmare. God natt, nu ska jag dra något gammalt över mig.

Saknar Greklands värme och turkosa vatten...

Yrken

Blev ingen fjortisfest igår. Eller, den blev ju av men jag och Lena sket i att gå dit eftersom de ändå bara levde efter mottot "jä, nu fan super vi ner oss!" Istället gjorde vi nåt mycket mer hälsosamt och lärorikt, nämligen såg filmen Yrrol för typ tusende gången tillsammans. För några år sen när vi var (ännu) galnare så bestämde vi oss för att skriva ner alla repliker i filmen. Vi hann med mer än halva innan vi tröttnade. Papprerna (avbrott för att jag ska klia mig i skallen och fundera över vad papper egentligen heter i plural bestämd form) finns kvar.

Det är fan att den varma delen av sommaren verkar vara över för det är fullkomligt omöjligt att vara ute och gå med en hundvalp som är alldeles för fisförnäm för att bli kall om fossingarna. Lockar och ropar, sliter och drar, bönar och ber och slutligen ger jag upp och gör det han vet att jag förr eller senare skulle göra - ta upp honom i famnen. Har ju läst om att taxar ska vara envisa men det här tar fan priset. Jag tycker synd om alla som bor i kvarteren runt omkring här och måste lyssna på Castors ynkliga gnällande flera gånger om dagen. Emellanåt är han söt och snäll också men det känns lite avlägset just den här stunden. Lena är i alla fall smart och prickar in sin utlandssemester till den delen av "sommaren" när det bara regnar och är jävligt. Nu åker hon till Teneriffa två veckor för att festa, sola och bada. Suck. Hur många skor har hon med sig? Nio par. Hur många dagar ska hon vara där? Sju. Har gett upp med att försöka förstå...

När man sitter så här och är valpvakt största delen av dagarna så hinner man förstås med att fundera över livet lite väl mycket. Vissa dagar känner jag att det är helt hopplöst att jag någonsin ska kunna hitta ett yrke som verkligen passar mig och som jag kommer ha någon chans att få. Andra dagar får jag värsta idéerna men entusiasmen dör alltid efter nån dag när jag gör research och upptäcker vad som krävs. För några månader sen ville jag bli översättare men nu... jag vete fan om jag skulle klara av det. Önskar att mammut och papput vore mer pushande och uppmuntrande. Min senaste idé är att bli veterinär men för att komma in på utbildningen behövs ett gymnasiesnitt på 20,0. Lycka till säger jag bara. Något som jag absolut inte ska bli är djurfotograf, det har jag upptäckt efter mitt jagande av Castor med kameran. Den andra bilden föreställer förresten mig och Castor när vi checkar in rabieskaninerna.

Recovering

Ikväll är det kanske fjortisfest i Kristineberg. Kanske, kanske; när det gäller Lena så vet man ju aldrig riktigt; mycket kan ändras i sista stund. Tydligen ska i alla fall hennes kompis Henri(etta) ha nån slags tillställning hos sig och Lena försöker dra med sig mig eftersom hon inte känner några andra där (och jag har inte ens träffat Henri). Supande och festande är verkligen inte min grej men jag betraktar det här som en nödvändig del av att återhämta sig från en depression och bli mer "normal". Aja, det kan bli exakt hur som helst ikväll; skitkul eller så går allt och helvete och jag gör bort mig som vanligt. Den som lever får se som man så fint brukar säga och jag tänker inte dö än.

Jag tror att om jag bara lät Castor ligga kvar här vid mina fötter utan att störa honom så skulle han kunna sova ett helt dygn i sträck. Men han är ju så söt när han ligger där och snarkar lite, särskilt när han börjar drömma och man ser hur det rycker till i ögonlocken och svansen börjar vispa fram och tillbaks. Händer till och med att han skäller i sömnen. Önskar att jag kunde få veta vad en liten kille på elva veckor drömmer om. När man kittlar honom under fötterna så får han spasmer, haha. Om han bara kunde bli bättre på att kissa och bajsa utomhus och slutade bita mig i hälsenorna så vore allt frid och fröjd. Men i vilket fall som helst så älskar jag honom.

Drömmare

Känslig

BLAM! Plötsligt är man tillbaks på botten och krälar igen och som så många gånger förut är det hennes fel. Om hon bara visste hur många gånger jag allvarligt funderat på att säga upp all kontakt med henne för evigt. Varför är hon så trög och okänslig? Hur kan hon undvika att märka hur hon ignorerar, trycker ner, utnyttjar och hånar mig gång på gång? Hela tiden intalar jag mig själv att allt beror på mig och om jag bara vore varmare och mer spännande så skulle allt vara annorlunda. Men kanske är det dags att tänka om. Kanske är det bara så enkelt att människor växer i olika riktningar och ändrar både intressen och personlighet under resans gång. Blir så ledsen när jag börjar tänka så och inser att det egentligen vore bäst om vi slutade vara vänner. Vi som gått igenom så mycket tillsammans. Vi som har så många dråpliga minnen att prata om. Vi som tyst rör runt i latten och upptäcker att vi inte har ett skit gemensamt. Jag måste samla mod och verkligen förklara hur jag känner. Den här vänskapen är på väg att åka rutschkana rakt ner i helvetet.

En vänskap som är dödsdömd redan innan den hunnit börja: Castor vs marsvinen. Tova kissade på sig av rädsla och hunden var galnare än någonsin förut. Mina armar blev sönderrivna. Från och med nu så ska de stackars flickorna skonas från Castors sällskap.

Avundsjuka

Av någon anledning så blir jag jämt beskriven som "snäll". Vet inte exakt vad ordet innebär men inte fan är jag snäll egentligen. Ingen verkar märka vilket jävla elakt svin jag är som aldrig kan unna mina vänner något. Kanske är alla faktiskt så naiva att de går på mitt lilla teaterspel där jag ler, grattulerar och skiner upp när jag egentligen bara vill skrika rakt ut att det är orättvist, orättvist, orättvist. Är det den typiska svenska avundsjukan som glöder i mig eller är jag bara en ovanligt otacksam och taskig människa? Ibland vill jag bara bryta ihop och börja gråta men det vore ju att visa sig svag så det är bättre att låtsas. Skit samma, ska försöka glömma alla infekterande tankar igen.

Ikväll är det stockholmsderby. Känner knappt för att gå alls, vill inte vara ifrån Castor så länge. Undrar vem som kommer drabbas av störst separationsångest när skolan börjar; jag eller Castor? Igår kväll blev han fullkomligt förkrossad för att jag skulle in på toaletten och lämnade honom utanför i mörkret. Lät nästan som barngråt när han for runt och gnällde. Snacka om total lycka när vi återförenades efter den "långa" ensamheten (tog typ en minut). Tillbaks, till derbyt; varför måste det alltid skrivas såna här töntiga artiklar i samband med stora matcher? Herregud, ge er för fan.

Puss på er, så glad för er skull.

Härkomst?

Sitter här och studerar Castors (nej, förlåt, Eiarö Jacobs var det) stamtavla och blir lite fundersam. Rätt sjukt att jag vet mer om min hunds förfäder än om mina egna. Castors farfars far hette Tommaso Della Val Vezzeno och var italienare och italiensk jaktprovschampion. Jaha. Jag undrar vem som var min farfars far. Ingen idé att fråga pappa direkt. Han vet inte när vi barn har födelsedag, hur gamla vi är eller knappt vad vi heter. När han skulle registrera Olof i en bank eller nåt så skickade han in honom som "Olof Axel". Det "heter" han än idag. Synd bara att Axel är Eriks mellannamn och inte Olofs. Eftersom alla vi människor tyvärr inte är lika blåblodiga som rasrena taxar och kungafamiljen så borde man ju egentligen börja släktforska. Jag vet att morfar gjorde det och än gång för några år sen hittade jag hans släktträd. Har letat som fan efter det där pappret senare men aldrig funnit det igen. Suck. Fast egentligen handlar det ju bara om nyfikenhet och har ingen större betydelse. Jag är Sigrid och så är det med det.

Önskar att jag kunde skriva intressanta saker här som att diskutera de senaste politiska frågorna eller Olindas läppar eller överhuvudtaget någonting som har att göra med saker utanför min lilla krets. Det som skulle krävas är bara att jag började läsa tidningarna igen men just nu har jag ju inte tid. Castor upptar varenda minut av min tid och varenda tanke som snurrar runt i min hjärna. Har en ledig stund just nu eftersom han slocknat vid mina fötter igen.

När man går på gatorna med Castor så händer det plötsligt massa saker som annars skulle vara otänkbara. Människor runt omkring som i vanliga fall bara skulle stirra rakt fram med sina gråa stenansikten lyser plötsligt upp. Av någon får man ett svagt leende, en annan flinar till okontrollerat. Som en blixt från ovan kommer okända människor fram för att prata och hälsa på den lilla valpen. Andra hundägare verkar betrakta en som deras kompis (trots att deras hundar inte får hälsa på Castor eftersom han inte är vaccinerad än). Efter ett tag blir det nästan lite pinsamt när man travar fram på trottoaren med taxvalpen i famnen eftersom jag genast börjar tänka saker som "herregud, nu tror alla säkert att jag går här bara för att jag inte kan ta kontakt med människor och därför tar med mig en liten valp som hjälp". Jaja, medvetet eller inte så är det ju kul att få lite uppmärksamhet i alla fall.

Nåt annat sjukt hände idag med. En kille som jag brukar snacka med på internet sa att jag borde bli modell för jag har snygg kropp. Haha, ja, vilken chans jag har.

Kärlek

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Kan du förstå det ditt lilla mustachprydda yrväder? :)
Men kissa och bajsa, det gör Castor helst inomhus. Har hittills varit ute sju gånger idag men bara en gång har han lyckats göra ifrån sig. Varför kissa i den spännande utevärlden när man kan göra det på köksmattan istället? Som om jag bryr mig än så länge. Castor är finast i hela världen. Mammut oroar sig för att hon inte kommer få några människobarnbarn.

Min bäbis

Idag kom dagen som jag väntat på så länge - när min lilla bäbis Castor kom hem. Fatta hur lång väntan har känts när timmarna gått och gått utan att Annika från kenneln ringt och meddelat att veterinärbesöket var avklarat. Har vankat av och an och varit nära att bli galen. De värsta scenarierna har spelats upp i huvudet: "tänk om de kraschat med bilen!", "tänk om veterinären har upptäckt att han har hjärtfel!" Till slut kom han ändå; en nerspydd liten 10-veckors taxvalp som snabbt repade mod och glömde den hemska åksjukan i bilen. Han är så underbar, min lille Castor, helt klart världens vackraste valp. Sitter just nu och försöker knappra tyst på tangentbordet med höger hand eftersom han har slocknat i min famn med min vänstra som huvudkudde. Kissa vill han inte göra ute, det finns ju så mycket annat spännande att undersöka. :)

Måste sluta, gonatt på er!

Mmm... äpplen

Jag önskar att min sinnesstämning kunde vara lite jämnare och sluta bete sig som en berg-o-dalbana. Ena stunden är jag så nere att jag inte kan se det minsta lilla ljus i världen för att sedan glömma alla mörka tankar och skina upp. Trodde att meningen med min medicin var att släta ut känslorna lite men jag vete fan om det funkar. I alla fall, för stunden känns allt okej för jag vägrar låta mig själv fundera för mycket. Ingenting blir ju bättre av att man bara går omkring och oroar sig för framtiden jämt, eller?

Den här dagen har varit lååång och fullkomligt händelselös. Så blir det när man går och längtar efter något... Har käkat frukt och lyssnat på musik. Tror jag har ätit upp mot tio frukter idag men annars inte så mycket. Fruit is my passion, öu jä.

Hmm... klart slut, over and out.