Ny blogg

Glömt att skriva:
Har bytt blogg; direktlänk från hemsidan
www.toktax.se

Nya synvinklar!

Känner mig smått positiv just nu! Idag började jag och Castor gå på privatträning för att få hjälp med hans osäkerhet bland människor och nya miljöer. Jag har tänkt att jag har testat ALLT men insåg idag att det alltid finns nya synvinklar.

Vi träffade tränaren i en stor park på Söder där Castor aldrig varit tidigare. Genast blev han osäker och sniffade runt, pinkade här och där, gnällde, drog och så vidare. Varken jag eller tränaren lyckades få hans uppmärksamhet och kontakt så vår träning från och med nu ska vara att få upp kontakten utomhus. Inne funkar ju alla kontaktövningar kanon men ute stiger stressnivån och han blir okontaktbar. Självklart har jag sedan valptiden försökt förbättra kontakten men det har varit hopplöst och ingenting har hjälpt. Hans godis- och leksaksintresse är i princip lika med noll så hur belöna en sån hund?

Det tips vi fått idag är att exempelvis begränsa Castors promenadstråk. Vi ska den här veckan hålla oss till ett väldigt litet område för att öka Castors trygghet för omgivningen. Kontakten ska sakta byggas på. Först med störningar inomhus, senare ut i favoritparken och förhoppningsvis även inom hans nya promenadrunda. Om det fungerar återstår att se.

En annan grej som aldrig fallit mig in är att exempelvis gå omvägar eller lyfta Castor när det kommer mycket folk. Jag invände att det väl skulle bekräfta ännu mer för honom att det är en farlig situation men tränaren sa att Castor redan är så övertygad om att det är farligt att det enda som händer när jag försöker spela oberörd är att han går upp ännu mer i stress. Jag inser att Castor märker av att jag själv blir osäker i folkmassor eftersom jag vet att han är rädd. Bättre då att avstyra orosmomentet. Dessutom får absolut ingen hälsa på Castor utomhus såvida det inte är han som tar initiativet. Kanske låter väldigt simpelt men det är det inte. Folk kastar sig fram jämt och ständigt. Det är tanter på bussen som slänger fram händer för att klappa, barn som ropar efter honom på gatan, gubbar som stirrar. Egentligen är det alla andra som borde gå kurs.

Jag ska se till att styra Castor mer för att han ska känna sig säker på var han ska gå och vilken uppgift han har. Med andra ord ska jag hindra honom från att göra avstick, nosa, kissa och såna saker utan det är endast jag som bestämmer vart vi går och vad vi gör. För att öka självförtroendet ska jag inbjuda mer till saker som att våga hoppa upp på stenar, balansera på nedfallna träd och liknande.

Det känns skönt med konkreta direktiv och nu blir det hårdträning. Synd bara att skolhelvetet stoppar mycket men det gäller ju att prioritera. Klart att Castor går före allt annat!

Då kör vi...

Ett långt jävla år väntar där jag inte får misslyckas med någonting och det känns sådär... Jag är trött och arg och ledsen och inte blir det bättre för att jag måste byta läkare nu. Fan vad jag hatar den här sjukdomen men det verkar ju ingen förstå utan de utgår från att det är något självvalt. Vem i helvete tillbringar två veckor inlåst på ett sjukhus självmant?

En av mina få släktingar har blivit drabbad av en blodpropp och är halvt förlamad sedan några dagar. Det gör ju verkligen att allt känns mycket ljusare.

Tågresa from hell

Jag vet inte riktigt om jag lyckades spola ner min nervositet i toaletten men jag tycker det funkade bra i alla fall. Fler gånger lär det bli...

Nu i veckan har jag och Castor varit i Värmland och hälsat på Busligan och fast jag var halvt medvetslös av trötthet (alldeles för lite sömn) så var det jättekul. Både hundarna och ägarna är supertrevliga och grymt duktiga. Man får förstås lite prestationsångest men det hör väl till lite. Jag ser det som en utmaning.

Tågresan hem från Värmland var bland det värsta jag varit med om. SJ proppar in alla oss med pälsdjur i en särskild kupé i tåget utan att tänka närmare på att vi faktiskt har djuren med oss, det vill säga att det kan bli rätt trångt. Till att börja med var tåget väldigt försenat, en timme och tio minuter och stannade hela tiden upp för långa avbrott. Dessutom var det fruktansvärt varmt och kvavt men det värsta var förstås trängseln. När vi steg på i Kil var det jag och Castor plus ett par med en enorm bullmastiff i kupén. Matiffen och parets väskor tog upp hela golvytan och ingen av oss kunde röra oss nämnvärt. Castor satt på ett av sätena (det finns fem säten). En liten stund senare klev en kvinna med en storpudel på och skulle in i vår kupé och tro det eller ej men det gick. Hundarna fick svårare att koppla av och vi ägare kunde knappt vicka på tårna längre. En annan rolig detalj är ju att kupén stank av gammalt hundpink. Just när man tänkte att det inte kunde bli värre så kom en kärring in med en stor kattbur. Castor fick ligga i mitt knä och resten av resan var bara en oändlig plåga med tre hundar som gnällde på katten, jag som var kissnödig och värmen som steg. Uuusch, aldrig mer... (jä rajt)

AOH-träff idag och snart åker vi till Sardinien. Wee!

Nervös

Varför går det bara inte att spola ner sin nervositet och blyghet i toaletten? Usch, jag är så jävla nojig.