Spåra klöv

Efter att jag skrivit det förra inlägget så fick Castor en atropindroppe i ögat igen och reagerade ännu värre. Han saliverade som en rabieshund, kräktes två gånger och var helt knäckt. Jag ringde veterinären som sa att det beror på att atropin är extremt beskt och att hunden kan få det i munnen genom att det rinner ner genom tårkanalen till nosen där det sedan blir islickat. Så nu sitter vi och håller upp hans nos i luften efter att ha gett ögondroppar och det funkar rätt bra. Mindre salivering och reaktion.

Med tanke på Castors ögonskada så hade jag först tänkt att ställa in spårkursen den här veckan med. Vetten rådde mig till det eftersom ljuset ute är så starkt men efter mycket om och men så åkte jag på kursen i alla fall. Uppstigning klockan sex för att åka ut till Ekerö där det var träff klockan åtta. Vi blev alla indelade i grupper med en instruktör i varje och jag hamnade med en annan strävhårig tax och två whippets (!!).

Det första vi fick göra var så klart att lägga alla spåren (dra rådjursskank, skvätta blod och sätta upp snitslar) och under tiden sov Castor duktigt i instruktörens bil. Guldstjärna!! När spåren var klara så åkte vi till en rastplats och träffade de andra grupperna för att äta och prata. Alla andra personer var visserligen rejält mycket äldre än mig förutom lillhusse Jack till den andra taxen i min grupp. Men alla var väldigt trevliga och det tyckte visst Castor med som var supermodig och vågade hälsa på de flesta.

Spåret fick ligga i ungefär två timmar innan vi åkte tillbaks för att i tur och ordning låta hundarna arbeta. Först ut var ena whippeten som klarade det hela galant och utan tvekan. Alla var väldigt imponerande. Sedan var det dags för den andra taxen (Zappa) som också han var duktig men rusade alldeles för snabbt i spåret för instruktörens smak. För Castor gick det sådär men så var det också första gången för honom medan de andra hade haft ett träningstillfälle innan. Till en början fattade han inte ett skit av vad han skulle göra och efter halva spåret fick han syn på en annan hund som var ute i skogen och tokrusade iväg så att jag fick hämta in honom och återföra honom till spåret. När han väl hittade skanken var han såå mallig och han gick och bar på den hela vägen tillbaka till bilarna (annars bär han aldrig på saker).

Vi fick skjuts hem av Zappas matte Veronica och hon är snäll nog att låta oss åka med henne nästa vecka igen så att vi slipper kommunaltrafikskaoset. Så sammanfattningsvis en kall, snöig men väldigt rolig dag och jag längtar efter att gå mer spår med Castor.

Castor och hans tre syskon som minibebisar: