Ett steg bakåt...

Ja, igår var jag nere på Grimstafältet, långt ute i ingenstans, med Castor för att vara med på Stockholms Kennelklubbs socialträning. För att uttrycka det milt så gick det åt helvete. Castor var som en galen känguru i kopplet och stod och skrek och drog mest hela tiden för att få hälsa på de andra hundarna. Inte blev det bättre av att ledaren för träningen hackade på nästan allt jag gjorde. Jag kände mig som en fullkomlig idiot och dessutom var allt mest inriktat på ringträning vilket jag inte hade vetat. Så Castor fick stå på bordet och visa hur "fint" han kan stå. Han och träningsledare nummer två blev bästisar; hon var nämligen den enda som Castor fick hälsa på och så gav hon Frolic i mängder.

Men det sägs ju att man måste ta ett steg bakåt ibland för att komma framåt. Tyvärr får jag väl gå igenom samma process nästa vecka igen. Inte roligt men det är väl nödvändigt. Idag ska jag ut och lägga blodspår i skogen. Mycket roligare än utställningstrams...