Beslutsångest

Pratade länge med Annika på kenneln idag om Castors problem. Hon blev väldigt förvånad av att höra att han är så rädd för människor. Varken föräldrar eller syskon går att jämföra på det sättet för ingen av dem har fått en sån fix idé som Castor ("människor vill mig illa!"). Ingen av oss kan komma på varför han är som han är. Det verkar helt enkelt som han har fötts med den där irrationella övertygelsen. Annika berättade också att det antagligen kommer födas en ny kull snart. Om jag vill kan jag få byta Castor mot en ny valp.

Känslostormar och panik. Jag erkänner att jag inte känner mig helt övertygad om att det bästa är att Castor stannar. Ofta tror jag att han skulle ha det bättre någon annanstans, ute på landet där han slapp vara rädd. Men att byta bort min tjuriga, knepiga, gosiga vän... det är omöjligt. Skitjobbigt läge och jag vill ju verkligen ha en hund som jag kan "använda".