Oväntad händelse

Jag har bestämt mig för att vara mer positivt inställd till händelser och livet i övrigt. Inte så att jag ska bli som matte-Lena men jag måste sluta gnälla så mycket hela tiden. Varken jag eller någon annan mår ju bättre av det så. I alla fall, nåt jag kan vara glad över i allt elände här på sjukhuset är att det är en fantastiskt vacker dag. Sju minusgrader, solen skiner, snö överallt. När man bor i Stockholms innerstad så är man inte så van vid att se så mycket vit, oförstörd snö. Där hemma är ju den mesta brunfärgad och slaskig.

Men till rubriken då. Igår när jag skulle åka till sjukhuset så satt jag inne på mitt rum och stirrade tomt ut i luften, helt knäckt. Ingen i familjen hade kommit och märkt av det när plötsligt Erik kom in och började trösta mig. Det syskonet jag har sämst kontakt med annars visade plötsligt att han faktiskt bryr sig och det räckte för att jag skulle börja storböla. Här kommer något ovanligt: Jag älskar dig, Erik. Min yngsta bror var inte lika hänsynsfull. Mammut ropade på honom när jag skulle gå för att han skulle säga hejdå och då kläckte han ur sig: "menåå, jag har en halv sida kvar ju". Jag gick utan att säga ett ord till honom.

Dagens mest irriterande händelse är hittills sköterskan som inte ville låsa upp toaletten trots att bara tre minuter av de en och en halv timmarna återstod (så länge är toaletten låst efter varje måltid). Om jag nödvändigtvis behövde gå så skulle hon stå utanför att lyssna. Jag lyckades vara så sansad att jag inte började vråla åt henne. Varför riskera att de flyttar hit en på heltid liksom?