Nedräkning

Wow, jag börjar se ljuset i den tunnel som jag aldrig trodde jag skulle hitta ut ur. Bara två dygn kvar innan jag är hemma igen och får sova i min säng, gå på toa när jag vill, krama min vovve och göra vad jag känner för (nja). Längtar så mycket att det värker i hela kroppen men tiden går knappast snabbare för det, snarare tvärtom. Suck. Här på avdelningen händer väl inte mycket. Idag var alla andra iväg och gjorde nånting och jag upptäckte att det plötsligt bara var jag och mammut här. Typiskt att man märker det precis när Anna och Hannali ringer och man måste få tag på någon i personalen som kan låsa upp dörren åt dem. I alla fall så lyckades vi till slut hitta någon person som var snäll nog att hjälpa till. Det var jätteskönt att få se Anna och Hannali efter all tid i det här fängelset. De gav mig sysselsättning åt de sista dagarna också: En CD med Franz Ferdinand-b-sidor och senaste numret av NME. Wee, så nu behöver jag inte tråka ihjäl fullkomligt här längre. Ikväll är det halvtråkig svensk deckare på TV och imorgon kommer papput hit igen. Han och mammut flänger hit och dit för att pussla ihop jobbet med sin vab-tid. Förutom NME och Franz Ferdinand är det roligaste här att gå runt utomhus (när man får det vill säga) och titta på omgivningen. Vi har upptäckt att det här stället faktiskt inte ligger helt ute på vischan utan att det faktiskt finns en och annan intressant byggnad. Dessutom har vi hittat en cool runsten som vi kämpade med att tyda. I vilket fall som helst; det kommer bli väldigt skönt och väldigt roligt att få komma hem till det vanliga livet igen.