Hejdå slantar

Igår fick jag mina försenade fickpengar och kände mig rik och odödlig. Självklart åkte jag vips ner på stan idag och blev alldeles förtrollad över alla grejer jag kunde köpa. Sedlarna försvann en efter en och nu sitter jag här med en liten hög kläder, hudsalva och godis åt Castor ("smaskiga" grisknorrar och -öron). Pengarna är borta och det lär väl dröja innan jag kan åka ner på stan igen. Oh well.

Imorse var mobila teamet här och snackade. Det enda positiva med det var väl att se Castors beteende. Första gången teamet kom hit skällde han som en galning och var livrädd, ville inte låta sig bli petad på och sprang undan. Idag skulle han upp i knäet på dem och svansen viftade i ett. Kunde inte hålla mig för skratt när han sprang iväg en stund för att sen komma tillbaka med en av Arjas skor som han la vid hennes fötter. Vilken signal: "ursäkta, men matte tycker faktiskt att det är dags för dig att gå nu".

Funderade förresten över alla människors själviska inställning här i stan. Trottoarerna är ju täckta av ett tjockt, stenhårt istäcke som gör ens promenadliv till ett helvete. Många bostadsföreningar ser till att spätta loss den där isen men inte tusan kan de tänka sig att rensa en centimeter utanför sin egen port. Nu har jag visserligen inte spättat bort en enda isbit själv men det är ändå beklämmande att se.

The Libertines är bäst som alltid.

A problem becomes a problem
When you let down your friends
When you let down your people
When you let down yourself
And only fools, vultures and undertakers
Will have any time for you

A problem, becomes a problem
When you lie to your friends
And you lie to your people
And you lie to yourself
And the truth's too harsh to comprehend
You just pretend there isn't a problem

(The Libertines - The Saga)