Förhoppningsvis aldrig mer

Imorse var jag på det sista mötet med mobila teamet. I fortsättningen ska jag inte träffa dem utan bara ha kontakt med läkaren och sjuksystermottagningen. Det här förutsätter förstås att jag går upp i vikt och fortsätter äta på det sättet de vill. Vågen visade i alla fall att jag ökat ett kilo sedan förra gången så de var relativt nöjda. Jag fick tips om att jag ska sätta upp en bild av avdelningen på Löwenströmska och en på personalen (att kasta pil på) för att motivera mig själv när det känns svårt. Haha, jag tror nästan jag ska göra det.

Om några dagar flyttar Nisse till Tyskland och han är hemma hos oss just nu och ordnar det sista. Tur är väl det för nu hann jag få allt fixat själv innan han åker - datasupport och liknande, alltså. Sen är det förstås trevligt att ha honom här också. Erik är här han med och imorgon fyller han 20. Det verkar som vår syskonskara är på väg att bli gammal...

Måste få berätta om mammuts kollega också. Hon föder upp vit herdehund och i förra veckan var hon nere i Frankrike för att hämta ett par valpar. Sent på kvällen ringer hon plötsligt redaktionen och undrar stressat om det är någon på arbetet som kan tala franska. Jooo, visst fanns det en del som hade hyfsade språkkunskaper som var villiga att hjälpa till. Kvinnan frågar:
- Vad heter dvärgbandmask på franska?
På nåt sätt lyckades hon få hem valparna till slut.

Nu ska jag titta på Libertines-livevideos, lyssna på Carl Barats och Pete Dohertys underbara röster och drömma om bättre tider.