Förmultnad kärlek

Det var för några dagar sen och jag skyndade mig hem i mörkret och det iskalla blaskregnet. Hunden bråkade som vanligt och skulle absolut inte gå längre och ännu en grå människa passerade förbi. Just när hans ansikte försvann ur mitt synfält så gick det plötsligt upp för mig att han inte var vem som helst. Vore det inte för hans mössa som var neddragen i pannan hade jag nog känt igen honom på en gång. För första gången på säkert ett år hade jag sett min före detta hemliga kärlek, L (märk att jag fortfarande är så nojig att jag inte skriver ut hans namn). Alla gamla känslor vällde över mig och jag sneglade bakåt för att få en sista skymt av honom. Lika liten och skör som vanligt var han, med blekt ansikte och allvarliga ögon men om han fortfarande hade punkfrilla dolde mössan. Jag borde ha skakat av mig minnena och gått vidare men det gick inte. Alla år som jag försökte få hans uppmärksamhet, alla gånger under min konfirmationsläsning som jag bad till Gud om att han skulle få bli frisk och slippa plågas av den där jävla sjukdomen. Fan. Och nu kan jag inte sluta tänka på varför han gav mig en sån uppmärksam blick när jag gick förbi honom på gatan. Var det för att han faktiskt kände igen mig eller berodde det bara på att jag släpade runt med en strävhårig tax (han har själv samma hundras hemma)? Felicia lär sucka åt mig.