Tristess

Och som alla egentligen vet men få verkar fundera över så är varje dag som går förbi det som kallas för livet. Varför kan jag inte utnyttja det bättre? Allt rullar på, inget uppseendeväckande händer och jag känner mig som en jävla zombie som bara vandrar runt och knappt verkar medveten om vad jag säger eller gör. Luften är så kall att jag gör allt för att slippa vara utomhus. Tänk att jag för några år sen jämt brukade se fram emot vintern. Om det bara fanns tid och pengar skulle jag åka till Italien. Jag kan ju säga "I piccoli bambini hanno un francobollo svedese", så det borde ju gå jättebra, eller hur?

Känner mig kass för att jag käkade lunch idag men samtidigt vet jag att jag inte kan/får tänka så där. Har fått mitt första möte på SCÄ inbokat den 10 november. Ska tydligen dit och bli intervjuad i en och en halv timme. Party, party.

Nu har jag gnällt färdigt, i alla fall virtuellt.