Deutsch bitte!

Våra tysklektioner är... intressanta. Jag är väldigt duktig när det gäller att förstå skriven tyska. Jag är duktig på att förstå talad tyska. Jag är ganska duktig på att skriva tyska. Däremot är jag skamligt dålig när det gäller att tala. Orden fastnar långt bak i skallen och alla grammatiska regler jag lärt mig simmar runt, runt utan att hamna i ordning. Vår tysklärare har skrivit grammatikboken vi använder och är mycket noga när det gäller att få allt korrekt och snyggt. Hon tycker att eftersom vi går på tyska 4 så ska vi kunna skriva felfritt och hålla diskussioner på tyska. Därför låter hon oss slösa bort varenda onsdagslektion åt våra "Büche-Gruppen". Jag, Mattias från s2c och Samuel från s2a har blivit ihopparade för att vi alla låtsas läsa boken "Die Letzten Kinder von Schewenborn". Varje onsdag börjar alltså med att vi konstaterar att Samuel inte läst ett skit, jag och Mattias som vanligt aldrig ligger på samma kapitel och vi sedan börjar snacka på svenska. När vi suttit och pratat i 40 minuter om allt mellan himmel och jord förutom den överdrivna boken som handlar om en tysk stad som blir atombombad, kommer läraren. Genast bryter paniken ut i gruppen och vi försöker låtsas vara djupt inne i ett litterärt samtal.
"Uuh", börjar Mattias trevande. "Wir können jetzt den Vater diskutieren? Er will die Verletzten nicht helfen... uhm, ja?"
"Ja!", nickar jag entusiatiskt och försöker få rätsida på tyskan. "Aber er hat... nein, er ist weggelaufen und hat alle Häuser geräubt."
"Warum?", frågar läraren med en mördande blick.
"Eh... weil er Essen haben muss".
Vi segrar.