Uteliggare

Det där om att man borde ha stannat i sängen vissa dagar stämmer verkligen. Hade sovmorgon i morse, vaknade upp vid åtta och var på helt okej humör. Sminkade mig lite, klädde på mig hastigt och sa till lillebror att "jag går bara ut med Castor". Fick ett "uhuuum" till svar och gick ut för en morgonpromenad. När jag återvände var klockan runt nio och jag frös som en gris eftersom jag bara hade en tunn kofta på mig och det dessutom börjat regna. Både jag och hunden längtade otroligt efter att få komma in i värmen och äta frukost när vi möttes av en dörr. Som var låst. Försökte ta mig samman medan faktumet sakta sjönk in: jag var utlåst, skolan började om en timme, jag hade inte ätit sen klockan fyra föregående eftermiddag, jag hade knappt några kläder på mig, jag var telefonlös och jag hade min hundvalp med mig. Fick damp och började plinga ilsket på dörren i desperat förhoppning att... ja, vad? Att marsvinen skulle komma och öppna åt mig? Castor la huvudet på sned och undrade varför i helvete vi inte gick in istället för att sitta i det kalla trapphuset medan jag sjönk ner på golvet och försökte komma på vad jag skulle göra. Alternativ efter alternativ sållades bort eftersom jag var totalt uppbunden med vovven, pank och ensam. Papput skulle inte komma hem förrän vid ett. Bönade och bad till slut min hatade granne om att få låna telefonen medan hon hade bråttom som fan och var på väg att springa till sitt jobb. Slog numret till papputs arbete men möttes bara av den där jävla äckliga, överpositiva rösten som jämt förkunnar: "Vääälkommen till Svenska Dagbladet. Personen Ni söker svarar inte..."

Insåg att jag inte kunde sitta fyra timmar och stirra i väggen utan tog med Castor ut i Karlberg där han rusade runt glatt medan jag satt i fosterställning med händerna i knävecken och nästan grinade av kyla. Till sist stod jag inte ut längre utan återvände "hem" och satte mig ner i den extremt obekväma barnvagnen som brukar användas när papput storhandlar. Och där satt jag. Slumrade visst till en liten stund men värken i ryggen höll mig mestadels vaken och jag väntade och väntade och väntade. I såna lägen lär man sig verkligen att uppskatta det liv man faktiskt lever i vanliga fall. När man kikar in i brevinkastet och får en glimt av sitt hem som man inte kan nå så förstår man verkligen att man älskar det. Önskade så gärna att jag haft NÅGONTING att sysselsätta mig med i trapphuset. Saker som jag aldrig skulle göra annars kändes som värsta drömunderhållningarna. Tänk att få lägga ett Bamse-pussel... tänk att få sortera kryddorna i bokstavsordning... tänk att få skura golvet...

Klockan ett stannade hissen äntligen på min våning och papput klev ut. Vid det laget kände jag mig mer död än levande och jag höll på att få ett utbrott när han aldrig öppnade dörrren utan stod och gapade bara.

Det är min namnsdag idag. Jippi, vad kul jag har fått ha. Blev inte bättre av att läsa ett sms från Lena där hon skrev att "jag e ledig idag". Jag hade kunnat gå och ringa på hos henne men hade inte haft en tanke på att hon kanske skulle kunna vara hemma. Faan. Tog till slut och släpade mig iväg till skolan i spöregnet för att inte missa den sista lektionen på dagen (engelskan och svenskan var ju ur räckhåll). Drabbades av dampryck och pladdrade hela matten vilket inte direkt är vanligt när det gäller mig men man blir väl så när man hålls isolerad från sitt liv. Jag är trött och sur på att pappa jämt skyller Castors olyckor på mig och nu ska jag sluta skriva. Adjöss.