Typiskt måndagar

Jag har verkligen extremt svårt för att sova längre än jag är van vid. Min kropp verkar ha en klocka inom sig som senast kvart i sju på morgonen säger till mig att nu är det dags att gå upp och jag kan inte annat än lyda. Imorse däremot lyckades jag stå emot. Klockan gick igång kvart i sju men min tröga hjärna tänkte "äsch, orka, jag är ledig ju", stängde av klockan och, hör och häpna, somnade om. Sammanfattningsvis lyckades jag alltså äntligen sova längre med enda haken att jag faktiskt skulle upp kvart i sju. Försov mig 40 minuter men på nåt sätt kom jag ändå i tid till skolan.

Av någon jävla anledning så har skolsyster bokat in mig för hälsokontroll på fredag klockan nio. Ronia och Caroline fick också brev om tider men annars så var det ingen annan i klassen. Självklart kunde inte människan vara hänsynsfull nog att kolla upp vårt schema. På fredag är vi lediga och om hon på allvar tror att jag tänker gå dit för att hon ska kunna ojja sig över mitt hälsoläge så tror hon fel. Stick och häng dig.

Borde plugga matte men orkar inte ens öppna boken eftersom jag ändå inte förstår något. Ibland undrar jag varför folk jämt får för sig att jag är duktig på matematik och andra logiska grejer. Dessutom har jag fått höra av olika lärare under min skoltid att jag är duktig på att skriva. Om jag vore någon annan kanske jag skulle känna mig glad för det och slicka i mig berömmet. Tyvärr är jag Sigrid och min enda tanke blir bara "jaha, men spelar roll, det finns tusentals andra som är bättre". Jag har en fruktansvärd loser-attityd som kommer se till att jag aldrig lyckas med någonting.

För att inte allt ska sluta så negativt och surt... ni kanske trodde att valpar blir mindre söta ju äldre de blir men knappast. Castor har börjat med att visa sig tuff ibland genom att lyfta på benet när han pinkar. Tyvärr går det inte så bra. Han snubblar till, lyfter fel ben och ser oerhört förvånad ut, som han tänker "men vad fan är det jag håller på med egentligen?" Han är bedårande, den grabben.