Kraschlandning

Jag visste det. Dagen hade gått alldeles för smidigt för att det skulle kunna vara normalt. Hade haft gått om tid på mig på morgonen. Mattelektionen hade gått fort och jag hängde med hela tiden. Under gympan lyckades jag komma undan de flesta friidrottsövningarna utan att det blev alltför tydligt. Bra lunch. Historielektionen var okej eftersom vår lärare är så sjukt allvetande. Latinlektionen var kort. Sen gick jag och Hannali på café och gjorde vår psykologiuppgift. Det var roligt och latten var god, trevligt samtal. Så skulle jag iväg till läkaren. Hade funderat mycket på besöket innan och visste ungefär vad jag tänkte säga till honom. Jag skulle berätta om hur mycket bättre jag mår nu, hur min framtidstro har växt, och så vidare. Självklart blev det inte så. Det första han gör när han ser mig är att anmärka på att jag gått ner i vikt och genast får jag ställa mig på vågen. Han kollar sen blodtryck, puls, konstaterar att jag har kalla händer och ställer tusentals frågor. Säger i princip rätt ut att jag har anorexia. Mitt högre stämningsläge är bortglömt, jag stirrar på mina knän. Mammut och papput får veta en massa saker som jag tycker är väldigt personliga. Oro. Läkaren vill få mig att gå upp minst fem kilo och förbjuder mig att återuppta min löpträning. Orkar inte med att ha ett gäng hökar över mig.