Jävla kärlek

Sitter länge och studerar hans bild som ligger framför mig på bordet. De genomträngande blå ögonen blänker och får mig att känna att jag skulle kunna anförtro honom precis vad som helst för jag vet att han inte skulle sprida det vidare. Leendet är så äkta, trots att han visar nästan alla tänder ser han inte ut som nån falsk Kajsa Bergkvist i en V6-reklam. Näsan är så perfekt formad, ögonbrynen så sorgsna och vackra. Skulle vilja röra vid hans mörkblonda hår som ser så mjukt ut men det är som sagt var bara ett foto, en stillbild av verkligheten. Jag försöker skärpa till mig men kan inte hindra att tårarna fyller mina ögon. Tänk om han visste. Tänk om jag kunde berätta sanningen för honom, hur det stora jacket som startade allt kom till. Antagligen skulle han bli rädd och ringa polisen eller nåt liknande. Och alla säger att det inte är äkta kärlek, att jag ska sluta fåna mig och börja leva i verkligheten. Men om det inte är äkta, varför gör det då så inihelvetes ont?

De tomma medicinhylsorna visar mig hur många dagar det är kvar tills mammut kommer hem från sin Europa-resa. Ronia sa att hon hatar folk som är "mammiga". Jag är nog inte särkilt mammig av mig men säkert är jag fel i det avseendet med.

Ju mer de tjatar desto mer kämpar jag emot. På sätt och vis har de nog rätt och jag kanske är helt störd som inte lyssnar bättre men är det mitt fel? Jag vill ju för fan inte ha det så här. Ni vet vilka krav jag har på mig själv och vad jag strävar efter så sluta beskyll mig.

Och så får man den där blicken och alla problem verkar så triviala för en stund.