Alla ska bada

Fan vad jag hatar skitsnack. Egentligen antar jag att varenda människa som jag känner någon gång har snackat skit om mig bakom min rygg men så länge jag inte vet om det så skadar det mig ju inte. Det värsta är när man får höra talas om det från någon annan och inser att det säkert bara var en bråkdel av vad som sagts. Det finns en tjej som jag känner rätt bra, vi var på väg att bli rätt nära vänner men sen berättade en annan vän om vad hon sagt och nu kan jag inte stå ut med henne. Så fort hon tar kontakt med mig så muttrar jag och går typ. Jag är en bitter jävel men jag är så trött på att bli sårad.

Idag var jag och Hannali på ett badhus ute i Sundbyberg för att göra något på idrottsdagen. Några småtjejer i 12-årsåldern snackade skit om mig när jag var inne i bastun och de trodde att jag inte kunde höra. Fick en höra en massa kommentarer om hur mager jag är. Gjorde ont. Vattnet i bassängen var så jävla svinigt kallt och jag skäms för att jag tvingade Hannali betala inträde på badhuset när jag ändå bara gnällde och höll armarna om min frysande kropp. Till sist hamnade vi i babybassängen som var varm men tyvärr var vattendjupet bara på 15 cm ungefär. Jag trodde att jag skulle börja grina av kylan men jag lyckades stå ut och fick min belöning när vi gick in i bastun.

Min vovve skulle aldrig snacka skit om mig, det är ett som är säkert. Länge leve Castor, världens vackraste och bästaste tax. Igår såg han till att jag kunde få till det med en människa av manligt kön. Synd bara att personen i fråga var medelålders, halvfull och hette Lasse. Om jag får några problem "whatsoever" så ska jag komma ner till puben på Norrbackagatan och fråga efter honom för där sitter han oftast tydligen. Ja, det dröjer väl fan inte länge innan jag faktiskt blir såpass desperat.

Det kanske inte verkar så men jag är på relativt gott humör. Det är helg, jag har en stor kopp kaffe framför mig, Castor stampar med sina enorma valptassar i golvet och jag lyckas uppskatta musik igen. Manic Street Preachers rackade alltid ner på sin Gold Against The Soul-platta för att bandets själ skulle ha gått förlorad i den (vad fan säger de isåfall om typ This Is My Truth Tell Me Yours eller nån annan av deras skitskivor). Men det spelar ingen roll för musiken är så jävla vacker och Richey Edwards och Nicky Wire måste vara världshistoriens bästa sångtextskrivare. Kan ännu knappt lyssna på sånger som Roses In The Hospital utan att börja grina. Det finns mer själ i den plattan än något annat nyproducerat bajs.

Önskar att jag kunde fixa allas problem men jag vet inte hur. Det gör så ont att se folk må dåligt. Kramar till alla.