Välkommen hem!

Hej, jag heter Sigrid och ser ut som ett skrämt djur med fräknar.

Hannali har äntligen kommit tillbaks från Sydkorea men jag har inte kunnat träffa henne än. Längtar, finns så mycket som jag vill höra. Hon har varit så länge i Korea nu att jag får döpa om henne till Hanna-Lee för jag minns att Sydkoreas fotbollslandslag hade fem spelare som hette Lee. Haha, vad rolig jag är.

Igår kväll tänkte jag att det var så mycket jag behövde skriva här i bloggen för då var jag nere på botten och mådde skitdåligt. Nu är det en ny dag och mycket av de där känslorna har spolats bort med sömnen. Bra det. Ibland tror jag att jag bryr mig lite väl mycket om andra människor. Jag har kontakt med folk som jag aldrig ens träffat i verkligheten och gräver ner mig så djupt i deras problem att jag glömmer mig själv. Det är själviskt att tänka så. Man ska hjälpa alla som man kan hjälpa. Men varför bryr sig ingen om mig i gengäld då? Världen är orättvis och kall och korrumperad och allmänt jävlig. Jag är otacksam, girig och elak.

Erik har kommit in på Handelshögskolan i Göteborg trots att han stod som typ trettionde reserv eller nåt liknande. Det är värsta chansen för honom så jag blir sur om han inte tar den. Problemet är förstås att hitta en bostad i den inflyttningstäta staden med sån kort varsel. Om det inte vore för att alla våra närmaste släktingar har dött så hade det inte varit nåt snack men nu... han kanske tvingas tacka nej på grund av att han inte har nånstans att bo. Vad händer då? Han blir kvar här hemma och allt fortsätter som vanligt; dvs: han skiter i familjen, han tar våra pengar, han är borta jämt, han super, hånar oss när han är hemma och så vidare. Förlåt någon för att jag vill att han ska flytta. Jag kommer säkert att sakna honom när han försvunnit. Då är vi bara fem personer kvar här hemma och hur många tillfällen per år kommer hela familjen kunna träffas då? Vid jul? Dessutom är Erik det syskonet som står före mig i åldersordningen vilket betyder att nästa gång är det min tur att flytta. Det ger mig sån panik och ångest. Ska jag vara redo att bo ensam om bara två år? Är så rädd för att bli övergiven och bortglömd. Ibland är jag en extremt pessimistisk person men det är befogat känner jag.

Castor är ingen strävhårig tax, han är en mosträvig tax. Min humor är verkligen på topp idag.