Viktigt beslut

Igår eftermiddag var jag som så ofta nedstämd och tyckte allt var piss. Eftersom det i såna lägen jämt infinner sig känslan av total hopplöshet så bestämde jag mig för att något behövde ändras i mitt liv. Jag har visserligen inte använt dem på hela sommaren men i alla fall så letade jag upp alla mina rakblad och kastade ut dem. Samtidigt gjorde jag mig av med de lagrade värktabletterna som legat gömda på mitt rum. Självklart är det inte svårt att skaffa nya grejer men nu när de inte finns där till hands så kan inte impulserna komma åt mig lika lätt. Det känns skönt att ha gjort sig av med allt. Nu ska jag lova mig själv något. Jag ska aldrig mer skära mig.

Den här dagen har varit händelselös och att skriva om den visar bara vilket icke-existerande liv jag har men ändå. Vaknade vid sju-tiden av att papput dundrade in i mitt rum för att väcka Castor som skulle ut. Tyvärr kunde han inte förstå att detta även innebar att min sömn blev förstörd. Konstigt nog lyckades jag ändå somna om men vaknade bara nån halvtimme senare av att Castor stod nedanför min säng och gnällde. När han märkte att det inte hjälpte för att få upp mig så satte han igång med att bita i sin pipande ringleksak. Jag masade mig upp och försökte äta frukost medan han var fullkomligt galen och till slut kissade på sig av upphetsning (anledningen till det var att han lyckades riva ner en extremt intressant Vi-tidning och rusa omkring med). Jag lackade och tog en lång dusch medan mammut fick gå ut med honom. Hannali ringde och berättade att hon inte skulle jobba den här veckan - eller de kommande dagarna - eller idag - eller någonting - ja, kanske skulle hon vara ledig imorgon så då kunde vi träffas. Den som bestämmer arbetsschemat på Max borde ha en stor, fet smäll. Efter lunch tog jag med Castor ner till Karlberg eftersom det är det enda stället utomhus som han uppskattar att vistas på. Släppte lös honom fast det står en extremstor blå skylt om att "HUNDAR SKALL HÅLLAS KOPPLADE". Tyvärr kan varken Castor eller jag läsa och dessutom stör han ingen (förutom mig). När vi skulle gå hem igen så blev han självklart odräglig och vägrade gå som vanligt. Människor som låg och solade skrattade åt mig och skakade på huvudet medan mitt humör blev allt sämre och sämre. När nästan en halvtimme gått och vi förflyttat oss högst femtio meter fick jag ett fullkomligt utbrott och vrålade som en sinnesstörd och drog den stackars valpen över bron som går från Karlberg till Vasastan. Självklart gör inte det att något blir bättre. Castor grät ännu mer och såg förbrående på mig och ryckte åt andra hållet. I det läget vill man inte att folk kommer fram för att prata med babyröst om hur söt han är. Tyvärr verkar de inte förstå det och får ett väldigt tillgjort, ansträngt leende från mig. När Castor äntligen hade kommit hem (sista biten hade han förstås sprungit eftersom han då märkte att han närmade sig vår port) så lämnade jag honom hos lillebror och gick ut för att göra lite olika ärenden, bland annat hämta ut Coldplay-biljetterna. Nu sitter jag här och skriver en extremt lång text som inte handlar om nånting medan hundvalpen ligger på rygg och tindrar med ögonen som om han vill ställa sig in och få mig att förstå hur underbar han egentligen är. Ikväll ska vi till veterinären för att han ska få sin första spruta. God, help me. Tills dess ska jag... typ titta på TV och spela Sudoku. Yay, vad spännande!