Unik

Har man lekt terrorist hela morgonen så blir man lite trött.

Bläddrar igenom SL:s så kallade färdlektyr som gavs till alla Stockholms gymnasielever förra året. Läser alla halvpoetiska noveller och funderar över hur smal gränsen mellan succé och flopp kan vara. En bra författare måste ha någonting eget. En bra författare använder inte uttryck och metaforer som han eller hon har hittat i någon annans text. Ska man vara unik kan man inte beskriva känslor som "jag vill vara osynlig". Ingen bryr sig efter att ha gått igenom samma klumpiga uttryck gång på gång. Jan Majlard på SvD skriver i dagens sportkrönika: "När mannen mödosamt öppnar och stänger ögonen snurrar pupillerna som körsbären på en enarmad bandit". Det var bra skrivet. Säkert har någon använt den jämförelsen förut men eftersom jag inte hört den så ler jag och tycker att Majlard är en jävla bra journalist.

Höstmodet börjar strömma in i butikerna och jag blir mer och mer uppspelt och desperat på samma gång. Dyra men undervart vackra kläder trängs överallt framför mina ögon och jag tittar gnällande igenom min kardborrsplånbok som innehåller 160 kronor. Möjligheten till att köpa kläder i de affärerna jag vill handla i suddas fort ut och jag börjar titta igenom H&M:s utbud. Blir först glad när jag upptäcker vad mycket de har att erbjuda till humana priser men entusiasmen dör när jag inser att om jag köper den mysiga cardigantröjan så kommer jag knappast vara ensam. Modevärlden är motsägelsefull. Å ena sidan ska alla ha samma sorts stil på sina kläder men om man går runt i likadana plagg så blir det billigt och fult. Alla strävar efter att vara unika men ändå hitta den rätta, acceptabla stilen. Det är tur att man bor i Stockholm som ändå har ett stort utbud av affärerer och inte i säg... Kramfors (har fortfarande inte glömt "Gujjes mode"). Jag behöver ett jobb; pengar, pengar, pengar. Blir galen av sorg när jag inte kan köpa kläderna jag vill ha. Tänk vilka problem man har.

Igår blev Castor vaccinerad mot kennelhosta, hepatit-nånting, valpsjuka och parvovirus. Tänk vad härligt om man hade så tjockt nackskinn som han och inte ens reagerade när man fick en spruta instucken i sig. Att åka buss var visst spännande men att sitta i veterinärens väntrum var inte alls kul. Då var man förstås tvungen att gråta lite och gömma sig under fåtöljerna. Inte jag alltså, även om jag skulle önska att man fick lov att visa känslor på det sättet om man var människa.

Idag kommer Anna hem efter att ha varit på smådjurskollo i två veckor. Jag undrar vad Castor kommer tycka om det. Han är ju livrädd för alla ungar han möter på gatan och Anna är ju inte direkt känd för att vara varsam. Vilken chock.

Nähä, det menar ni inte?! Jag menar, jag blir ju inte alls manglad av barnvagnar minst tio gånger om dagen? Finns det något mer hänsynslöst än en nybliven morsa med barnvagn? Skulle väl kanske vara en man med sin okopplade, agressiva dobberman.