Sista riktiga sommarlovsdagen

Sitter i min morgonrock och lyssnar på Coldplays skiva A Rush Of Blood To The Head. Känner inte så mycket av musiken, tycker det är rätt slätstruket och tråkigt men kanske lär mig att uppskatta den efter ett tag. Ibland känns det som alla verkligen gör allt för att undvika mig. Det är förstås inbillning till stor del men det gör mig ändå nedstämd. Har lust att träffa Felicia och Maria. Man kanske borde köpa en tågbiljett för pengarna man inte har och åka iväg från Stockholm. Nu blev säkert två personer livrädda.

Jag har som sagt var aldrig träffat Tom men ändå griper hans liv tag i mig så jävla mycket. Hans pappa har dött nu och hans värld verkar trilla i bitar. Vill kunna vara där hos honom och lägga armarna runt honom och säga att allt kommer ordna sig. Antagligen kommer vi aldrig träffas och det är synd för han är så intelligent och snäll. Nu kommer jag snart trycka på enter två gånger och påbörja ett nytt stycke i bloggen. I och med det lägger jag på sätt och vis Toms sorg åt sidan. Tänk så enkelt det kan vara för mig men för honom försvinner inte känslorna så lätt. Jag kan aldrig hjälpa någon.

Det är kul med en digitalkamera men ännu roligare skulle det vara om man hade något att dokumentera. Blir bara en jävla massa bilder på min hund och jag gillar att se på dem men ingen annan lär väl orka. Vet inte vad jag ska göra idag. Har ångest.

Får väl länka till lite bilder så att inte den här sidan blir fullkomligt nerhorad med foton.

Godmorgon
Mysig viloplats
Erik kommer hem: Jag är inte hungrig...
Mmm, Precept valpfoder uppblött i vatten.
Mammut och Castor promenerar
Hejdå Eriks Lacoste-skor
Mamma, bär mig. Trappan är hög!
Ska vi sitta här länge? Jag tänker inte kissa.