Gefle

Människor svälter ihjäl i Niger, Depp vill göra porrfilm, Paris Hilton gör sig av med sin chihuaha för att den blivit för stor, Gazaremsan töms på israeler. Aftonbladet kan verkligen konsten att blanda nyheter på ett smaklöst sätt. Tyvärr är de inte värst i Sverige. Expressen har alltid slagit dem med hästlängder. Jaja, alla är ute efter att tjäna pengar och sälja lösnummer, så är det bara.

Jag har fått världens bästa present från Sydkorea av Hannali. Kaffe-tuggummi. Hahaha, ingen annan nation i världen utom Japan hade väl kunnat komma på nåt sånt. Jag är på sätt och vis väldigt nyfiken på hur det smakar men samtidigt undrar jag om inte paketet ska läggas in i ett skåp som minne.

Igår var jag i Gävle och hälsade på Jan och Ylva. Staden var oerhört vacker och ren efter att miljontals supande ungdomar rivit allt någon dag tidigare (känn dig träffad, Mia). Farbror och faster suckade. "Ja, inte nog med att alla Gävle-ungdomar ska hit och supa. Dessutom drar de ju hit alla ungar från Sandviken och Bollnäs och sånt." Haha. Matchen mellan Gefle och Djurgården var rätt dålig och tråkig. Säkert berodde det delvis på att jag frös så förbannat att jag i slutändan inte kunde tänka längre. Det som var kul var att det var så mycket djurgårdare där och att vi tog över arenan fullkomligt. Ståplats och sittplats hånade varandra ännu mer än vanligt. Skrattade. Jag överdriver faktiskt inte nu när jag säger att jag aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Det var helt sjukt och ingen annan verkade särskilt besvärad. När en halvtimme återstod så var jag nära att skita i matchen och sätta mig inne på toaletten för att få lite värme. Det kändes som kroppen sakta men säkert stängde av sina funktioner och jag frös ihjäl. Sedan fortsatte jag att frysa i bilen hem till Jan och Ylva. Sedan frös jag trots att jag fick låna en stor kofta. Jag frös när jag åt middag i deras villa. Jag frös när jag såg Stefan Holm riva ut sig i VM-finalen. Jag frös på väg till stationen. Jag frös på tåget trots att jag virade in mig i en enorm fjällrävenjacka som inte var min. Frös, frös, frös. Väl hemma i lägenheten började jag återfå känseln i kroppen igen och min mamma som är så omtänksam och snäll sa "gå ut med Castor innan du går och lägger dig." Jag frös hela promenaden med. Som synes finns egentligen inget att skriva. Skolan börjar på fredag; oj, vad kul. Den här veckan är det ung 08-festival men det är säkert bara 13-åringar där.