Försvar

Har det nåt att göra med att jag kommer så dåligt överrens med papput eller varför måste jag jämt försvara och säga emot allt han säger? Jag försöker lugna ner mig men varenda gång ett av hans klumpiga skämt eller fördomar kommer upp så blir jag så jävla förbannad. Säkert menar han oftast inte allvar men det spelar ingen roll. Tydligen är min hjärna programmerad så att jag måste försvara allt som kritiseras. Ta religion som exempel. Jag är inte särskilt religös, har inte tagit del av gudstjänsten sen jag konfirmerades, ber nästan aldrig, osv. Ändå står jag inte ut när några människor tar upp en diskussion som kritiserar själva grundidén med religionen. Det är lite löjligt att jag måste stå där som en humorlös bitch och fräsa att utan religionen så skulle människan inte utvecklats i den takt den har. Ofta så undviker jag att blanda mig i debatter bara för att jag inte klarar av att lyssna på andra, i mitt tycke, idioter som inte tycker som jag. Vad gör det här mig till, en vidrig besserwisser? (vet i så fall en i min närhet som är tusen gånger värre - no names mentioned, haha).

Idag krymper min familj till fem personer. Jag är nu äldst bland de hemmaboende syskonen. Det leder bara till ansvar och plikter fast eftersom Erik ändå aldrig varit hemma de senaste åren så borde ju inte förändringen bli så stor. Varför låter jag jämt så negativ och bitter? Jag ska dricka en god kopp nescafé med mycket mjölk och försöka ta kontakt med människan som är svårare att nå än George Bush.