Avundsjuka

Av någon anledning så blir jag jämt beskriven som "snäll". Vet inte exakt vad ordet innebär men inte fan är jag snäll egentligen. Ingen verkar märka vilket jävla elakt svin jag är som aldrig kan unna mina vänner något. Kanske är alla faktiskt så naiva att de går på mitt lilla teaterspel där jag ler, grattulerar och skiner upp när jag egentligen bara vill skrika rakt ut att det är orättvist, orättvist, orättvist. Är det den typiska svenska avundsjukan som glöder i mig eller är jag bara en ovanligt otacksam och taskig människa? Ibland vill jag bara bryta ihop och börja gråta men det vore ju att visa sig svag så det är bättre att låtsas. Skit samma, ska försöka glömma alla infekterande tankar igen.

Ikväll är det stockholmsderby. Känner knappt för att gå alls, vill inte vara ifrån Castor så länge. Undrar vem som kommer drabbas av störst separationsångest när skolan börjar; jag eller Castor? Igår kväll blev han fullkomligt förkrossad för att jag skulle in på toaletten och lämnade honom utanför i mörkret. Lät nästan som barngråt när han for runt och gnällde. Snacka om total lycka när vi återförenades efter den "långa" ensamheten (tog typ en minut). Tillbaks, till derbyt; varför måste det alltid skrivas såna här töntiga artiklar i samband med stora matcher? Herregud, ge er för fan.

Puss på er, så glad för er skull.